”Det är mera kärlek än hat”

Den här veckan har fokuserat mera än vanligt på sociala medier. Och ur flera olika perspektiv. Har pratat med både elever och deras föräldrar vid två olika tillfällen om det sociala livet på nätet.

Webben är fantastisk, det tycker jag verkligen. Här finns obegränsade möjligheter till kommunikation och lärande för både stora och små. Själv håller jag alla kanaler öppna hela tiden, men det är ett aktivt val. Mig kan man kontakta via mail, telefon, insta, facebook, kik, snapchat, twitter, bloggen…. Har dessutom ofta flera olika konton kopplade till respektive tjänst. (Det går nog till och med att skriva ett vanligt brev för hand och skicka det till mig med post, men det är jag inte helt säker på. Det var så himla länge sedan det hände. 😃)

Det är klart att det kan kännas stressande att det plingar i alla dessa olika kommunikationsvägar emellanåt, men som sagt så har jag valt att ha det så. Jag gillar att kommunicera på olika sätt. Jag gillar ord, bild, film och att prata med människor. Webben är ett perfekt medium för mig.

Man väljer sitt eget flöde i sociala medier. Jag väljer vilka jag vill följa eller adda, vilka grupper jag vill ingå i och vilka hashtaggar jag vill hålla koll på. Som vuxen är det lätt att säga så, men det är inte lika lätt om man är en yngre person som inget hellre vill än att passa in. Grupptryck is a bitch ibland. Det händer tyvärr att det går snett och att webben blir en otäck plats, även om det oftast är hur bra och kul som helst. Precis som skolgården alltså. Online och Köttvärlden är inte olika platser, men spelreglerna kan vara lite mera sofistikerade och klurigare att greppa för utomstående i den förstnämnda.

Det är otroligt viktigt att vi vuxna pratar med ungdomar. Om livet, både på nätet och utanför. Det finns egentligen ingen gräns däremellan. Anledningen till att vuxna fortfarande ser Snapchat, Kik och andra snabba kommunikationsmedel som problem är oftast okunskap. Där kunskap saknas finns sällan förståelse.
Kik och Snapchat är fantastiska kommunikationskanaler. Använd dem klokt och lär nytt. Våga prova.

Ungdomars spelplan online är snabb och rolig, det är därför de är där. Det gäller även utskällda sajter som Ask.fm. Faktiskt.

Som en ung och mycket klok bloggerska svarade på frågan i näthatsdebatten om varför hon och många andra gillar Ask när det faktiskt händer taskiga saker där:

”- Det är mera kärlek än hat”

…och det får bli ett bra slutord att bära med sig från detta 27:e inlägg i bloggutmaningen #blogg100. Tack för att du läste ända hit!

Jag är med i #blogg100

Jag är anmäld. Efter några rundor av beslutsvånda och tvivel bestämde jag mig till sist att hoppa på. Eller rättare sagt, jag fick benägen hjälp att bestämma mig. Sånt är bra ibland, att få en positiv knuff i ryggen.

Tanken är alltså att det ska knopas ihop ett inlägg om dagen i 100 dagar. Mamma mia. Har jag verkligen något att säga varje dag fram till den 8 juni? Troligen inte. I alla fall inte några världsförbättrande inlägg. Men något ska det bli.
Vissa dagar kan det bli text, andra dagar någon bild.
Ibland handlar det om jobbet, ibland om nåt som tarvar utomhusvistelse.
Tanken är att försöka få spinn på tankar och idéer och att varje litet inlägg kan ge bränsle åt nästa.

Är bloggen en utdöende kommunikationsform? Kanske, kanske inte. Den här lilla ytan är i alla fall min att bestämma över och jag vill oftast ha mera än 140 tecken att bre ut mig på när fingrarna behöver springa av sig. Idéspinn och skrivklåda var också var anledningen till att jag startade min första blogg 2008. Jag gillar att skriva för att det är roligt att skapa med ord och det sorterar skallen på ett behagligt sätt.

Vi får se hur det går helt enkelt. Med siktet inställt på den 8 juni – #blogg100, here we go!

blogg100-logotype

Jag gillar skolan. Och skolstarten.

Jag gillar skolan. Jag gillar när den drar igång i augusti.
Ska försöka bena ut vad det är jag gillar.

Jag gillar skolförtroende och goda relationer för lärande.
Många elever börjar skolan under veckan. Om jag skulle ta emot elever kommande vecka skulle jag investera tid i att bygga relationer, både med eleverna och deras föräldrar. Nya eller återvändande, det spelar ingen roll. Jag skulle ha en skolstartsfest med elever och föräldrar för att fira att det nya läråret är igång. Vi skulle fika och småprata om det som faller oss in. Vi skulle skratta. Vi skulle släppa ballonger mot himlen med hemliga önskningar i. Vi skulle leka och lära känna varandra. Vi skulle prata om vad som kommer att hända under året och testa nya lärredskap tillsammans för att prata om vad de kan användas till. Vi skulle läsa högt för varandra. Vi skulle vara både analoga och digitala. Föräldrar som vill vara med skulle vara välkomna att hänga med oss och förstå vår gemensamma kontext. Kanske skulle vi geocacha i skolans närområde.
Varför då detta myspys? Därför att inget är viktigare än att bygga ett förtroende för skolan och goda relationer mellan de som vistas inom dess ramar. Om jag inte har mina elevers och föräldrars förtroende så spelar det ingen roll hur nyskapande jag är i min undervisning.
Lärande görs tillsammans. Kunskapande görs tillsammans. Det är aldrig en envägskommunikation.

Jag gillar olika.
Skolan visar upp ett tvärsnitt av samhället. Inte alltid tyvärr, men ofta. I ett klassrum finns alla typer, det är det som är så charmigt med ett gäng ihopslumpade människor. Angående den senaste veckans debatt om Ryssland och Emma Greens regnbågsnaglar så tycker jag personligen att det var modigt och bra gjort. Även mina egna naglar är i skrivande stund väldigt färgglada. Diskriminering är unket och ska bekämpas i vilken form den än visar sig. Alla ska få synas, höras och tillåtas att vara den man är och där har vi vuxna ett stort ansvar genom att leva som vi lär. Om inte vi vuxna kan respektera alla walks of life, hur kan vi då kräva det av våra barn? Läste nyss på Twitter om en obekräftad undersökning som visade att barn oftare känner sig mobbade av vuxna än sina jämnåriga. Stämmer det så är det fruktansvärt.
Olika är bra. Olikheter berikar. Olika lär oss om världen.
Även Shakespeare, Leonardo da Vinci, Elvis och Marie Curie satt ju i någons klassrum en gång. Jag hoppas att deras lärare lät dem synas som de ville bli sedda. Som de udda, härliga fåglar de förmodligen var.

Jag gillar vuxna som ser barn som medmänniskor, även om de är lite kortare.
Och det ser jag nästan överallt på de skolor jag besöker. Härligt. Det är vi vuxna som sätter ramarna för klimatet på skolan. Vårt sätt att agera talar om för eleverna hur man är på den arbetsplats vi delar. Om vi väljer att se och tilltala barn och ungdomar som kompetenta varelser som vill lära och göra gott är jag övertygad om att de växer lite snabbare.
Har en liten önskan bara; Kan vi inte komma överens om att sluta kalla det för ”trivselregler”? De där som vi i någon slags demokratisk anda skriver tillsammans med eleverna. Två ord som inte alls trivs tillsammans har klumpats ihop till ett. Ingen bra symbios.

Jag gillar politiker som är med i samtalet på riktigt.
Jens Stoltenberg, Norges statsminister, är ett föredöme inom sociala medier. På Twitter skickade han igår ut filmen här nedan. Om att se varandra. Om att respektera olikheter. Om att inkludera istället för att stänga ute. Viktigt speciellt nu i skolstartstider, men även alla årets följande veckor.

Voksne skaper vennskap HD from Utdanningsdirektoratet on Vimeo.

Jag gillar förväntan.
Den känslan som infinner sig när allt är nytt. Ett nytt lärår. Att få kicka igång något som känns inspirerande och fräscht. Något som man verkligen tror att eleverna ska gilla. Något som man tror att man själv kommer att gilla.

Jag gillar möjligheter.
Friheten våra styrdokument ger att skapa nya lärmöjlighter och nya lärvägar för eleverna. Bryta ny mark. Testa en annan stig det här året, kanske med nya kollegor, kanske även med nya elever. Möjligheterna äro legio, det gäller bara att se dem.

Jag gillar skolstart, helt enkelt.
Have a good one, folks!