Bergtagen

20140313-211742.jpg
Fjäll.
Sitter i bilen och närmar mig Nacka efter nästan 8h på vägen. Det känns skönt, men också lite vemodigt, att vända söderut. Som alltid. Förutom att det denna gång också innebär att vinterutomhussäsongen definitivt är slut, så är det något annat med fjällvärlden som jag alltid har svårt att lämna.

Jag har alltid känt mig hemma i det där karga. Det där tysta. Det där uråldriga, oföränderliga. Den där miljön som tycks vara helt i avsaknad av synintryck, men som i själva verket är så fullsmetad av visuella krumsprång att man upptäcker något nytt varje gång man flyttar fokuspunkten.
Jag tror att det är precis det som är grejen med varför det är så behagligt att fastna med blicken på berg och stora vatten. Bilden innehåller ingenting, ändå allt.
Sinnena får vila.

Det är ingen slump att mina senaste resor gått till Grönland, Lofoten och svenska fjällen.
Känslan av att vara en pytteliten del av något väldigt mycket större.
Sinnesvila.

…ja, och så är det ju världens bästa lekplats för sådana som jag… 😃

Det här är inlägg 13 i #blogg100

Need for speed

”- Oj, det var en rejäl tur ni tog!”
Det var uthyraren Arnes spontana kommentar när han läste av distansmätaren när skotrarna lämnades tillbaka. När det kom två tjejer från Stockholm och plockade ut varsin rödsvart Lynx trodde han nog att de skulle ta en tur upp till våffelstugan och hem igen. Han hade fel.
”- Har ni åkt runt hela området?” Nu log han.
Mätarna visade att drygt 90 km hade avverkats på fjället. De här två systrarna från Fjollträsk gillar nämligen att köra fort och långt. 🙂 Vi körde från Tänndalen via Bruksvallarna och Ramundberget över platåerna däremellan. Vansinnigt vackert.


Naturligtvis höll vi oss på lederna, men det finns ett friåkningsområde uppe vid Gröndalen där vi hade lekstuga. Stora vita vidder, helt tyst. Man ser Norge i väster. Helags och Sylmassivets sydsidor i norr. Det var bara vi som störde friden. Vi såg renar och fjällripor, ca 10 stycken lika vita som snön de satt på. De flög upp när vi kom farande. Sorry ‘bout that birdies.

Jag fattar att man kan bli skoternörd. Snö. Frihetskänsla. Adrenalin. I get it. Det är en svårslagen känsla att bränna fram i nära 100 knyck över kalfjället.

20140311-183058.jpg

Den här bloggen ska handla om skolutveckling och mina tankar kring det. Jag tar mig dock friheten att ibland skriva om annat som gör att jag känner mig levande. Sånt här t.ex. Att jag är med i #blogg100 påverkar också att ämnesvalen sprids något.
Det här är inlägg 11 i #blogg100.