Eld som skolutvecklingsmetafor

Har eldat ris nu på förmiddagen. Det är något med att låta kroppen jobba som gör att även huvudet kopplar av. Skönt.

Eldning

Det fick mig återigen att tänka på alla dessa metaforer kring eld som används när vi talar om utvecklingsprocesser i skolans värld.
Eldsjälar. Att brinna för sitt uppdrag.
Visst är det viktigt att det finns människor i organisationen som brinner för det de gör. Skolans eldsjälar är bensinen som gjuter liv i lågorna. Men alla som någon gång har vaktat en eld vet att om man kastar bensin på brasan så flammar det snabbt upp, men falnar lika fort. Kvar blir bara minnet av hur häftigt det var, det där som sprakade i början.
Det är samma effekt som framträder om man förlitar skolutveckling på eldsjälar. Människor som brinner för IKT-utveckling i skolan gör ofta och gärna det där lilla extra, men de orkar inte dra hela lasset. De falnar till slut, eller byter jobb. Jag tycker att man bör se teknikförtätning i skola och förskola som en brasa som ska brinna länge och en sådan kräver planering och eftertanke. Samt en stor dos tålamod. Det måste få ta tid om det ska bli bra. (Vilket också konstateras av Unos Uno)

Jag satt senast häromdagen i ett möte med en skola som var på väg in i en till en. Flera gånger under mötet ställde de ivrigt frågan: ”När tror ni att vi är klara med implementeringen, när kan vi det här?”  Tja, den frågan är liksom omöjlig att svara på utan att låta den studsa tillbaka till frågeställaren i öppen diskussion. Att dela ut datorer/plattor är inte svårt. Men vilken är visionen? Målsättningen? Handlingsplanen? Kompetensutvecklingsstrategin? När de frågorna kan besvaras kan vi börja forma svaret på frågan När. Och då handlar det fortfarande om år. Det tar tid att förändra arbetssätt. Det tar tid att utveckla organisationen – för det är det en till en handlar om. Det handlar faktiskt ganska lite om teknik.

Det tar tid att få fyr på en brasa som ska brinna länge.
Det kräver att man tänker till innan kring vilka träslag som brinner bra. (Vision, strategi, planering)
Det kräver att man organiserar träklabbarna så att syretillgången är god (Egen inre organisation)
Det kräver ständig tillsyn och övervakning (Regelbundna avstämningar och utvärderingar)
Det kräver att man då och då lägger på något som får fart på den del av brasan som brinner lite klent. (Inspiration)
Det kräver tålamod. Vissa pinnar tänker helt enkelt inte fatta eld. De är sura och vägrar att brinna. De kommer att fatta eld de också, de tar bara lite längre tid att få fjutt på. (Ja, du fattar vad jag syftar på…)
Det kräver att du som eldvakt står ut med att lukta pyton och få rök i ögonen emellanåt. (Det kommer motgångar. Två steg framåt, ett bakåt. Som i alla utvecklingsprocesser).

Satsa inte på eldsjälarna. Satsa på hela organisationen så att långsiktighet byggs. Se till att en till en-brasan är välplanerad och väl underbyggd, då kommer den att brinna och värma under lång tid.

Energi kan varken skapas eller förstöras, endast omvandlas i olika former. Gäller fysik såväl som skolutveckling.

Lånar avslutningsorden av Strindberg:
”…elden, min eld, är den största i Sverige…”

Det här var inlägg 2/100 i #blogg100

Det är frågan som är frågan

För det första funderar jag över mängden frågor som ställs i ett klassrum under en dag i skolan. Det är många.
För det andra funderar jag på hur många av dessa som pedagogen formulerar utan ett förväntat svar i bakhuvudet. Det är aningen färre.
För det tredje funderar jag på hur det går med utvecklingen av dessa pedagogiska frågeformuleringar nu när undervisningen i allt högre grad stöds av datorer och plattor. Sådär, visar många undersökningar. (Ex. Skolverket, 2013 och Ateas rektorsundersökning 2012)
Det sistnämnda tänkte jag fundera kring skriftligen en stund här nedan. Häng med om du vill.

8 av 10 lärare och ca var tredje elev i grundskolan har idag tillgång till en egen dator, men de teknikförtätningar som genomförts har på många ställen inte gett det pedagogiska lyft man eftersträvar. Arbetssättet har inte förändrats så mycket som man hoppats. Varför går utvecklingen så långsamt? Jag tror att svaret på den frågan är precis det första man kommer att tänka på: Därför att lärarna inte ges det stöd de behöver i den utsträckning som krävs. Det är en enorm omställning av arbetssätt som förväntas av den enskilda pedagogen. Då räcker det inte med ett par föreläsningar och en och annan studiedag. Pedagogerna behöver regelbunden utbildning och påfyllning av inspiration och tips. Handledning. Arenor för att diskutera med varandra och ta del av goda exempel. Tankebrottning. De behöver nätverka och besöka andra skolor. Konkret stöd med själva handhavandet. Och nej, man blir inte ”klar med it-implementeringen” på ett år. Hur långt är ett snöre? När är internet färdigutvecklat? Den här omställningen är en process som måste tillåtas att pågå länge och man behöver hela tiden hålla frågan på bordet. I den bästa av världar finns också en inre organisation som kan äga och driva utvecklingsfrågan. En processgrupp, ett IKT-stöd eller vad man nu väljer att kalla det.

På många skolor/kommuner drivs utvecklingen av s.k. eldsjälar, personer som tycker att det här är viktigt och som lägger mera tid än vad som förväntas av dem. Sin fritid, helt enkelt. Det är fantastiskt med eldsjälar…tills de byter jobb. Som jag ser det är 1:1 en brasa som ska brinna länge och en sådan stressar man inte. Den tar sin tid att få fyr på. För att lyckas med teknik i skolan krävs ett tydligt pedagogiskt ledarskap, tillgänglig teknik och ett bra innehåll för lärandet. Istället för ”vi tar datorutbildningen efter utbildningen i formativ bedömning”, anordna utbildning i formativ bedömning med digitala verktyg. Kör learning/lesson studies där datorn används i undervisningen för att utveckla metoden. Ha regelbundna Teach meets, Ed camps och andra mötesformer för att kunskapsdela. Bjud in andra skolor. Fika mera!

Men ok, nu svävade jag ut en aning. Hur förändrar vi lektionsdesignen när eleverna har en egen dator eller platta? Låt mig plocka tillbaka frågan till klassrummet där den hör hemma:
Ställ frågor som utmanar eleverna, som kräver ett svar med förståelse. Kontext.
Våga ställa öppna frågor. Våga låta elevernas resultat bli något du inte hade förväntat dig.
Formulera frågor och uppdrag som känns relevanta för eleverna. Frågor som nyttjar nätets styrkor och som gör att eleverna tränar de förmågor som ska eftersträvas i våra läroplaner. (21st century skills, helt enkelt, men mera om 21CLD i ett annat blogginlägg).
Använd en modell för planering och bedömning som alltid inkluderar ett formativt förhållningssätt och ett kommunikativt och publicistiskt arbete med internet. Lärande ÄR och ska få vara roligt och det blir betydligt roligare med en fråga som utmanar och ett uppdrag som är skarpt och nära eleverna.

Down n’ dirty, så här menar jag:

Fråga inte när Karl XII dog. Fråga om varför han befann sig i Norge och be eleverna att göra ett poddradioprogram som förklarar omständigheterna kring hans död. Vara unga reportrar vid Fredriksstens fästning en kylig novemberdag 1718.

Be någon på kommunen skriva ett brev där eleverna uppmanas att undersöka djur- och växtlivet i sjön och sedan skriva en Wikipediaartikel om sitt resultat. Andra får ta del och elevernas arbete blir på riktigt. Dessutom lär de sig hur Wikipedia fungerar. Väggtidningar är urtrist. Eleverna förstår inte syftet och ingen annan än läraren läser och beundrar.

Läs böcker, diskutera och skriv bokrecensioner i bloggform. Bjud in författaren att delta i samtalet. De ställer ofta och gärna upp.

Vem bodde här innan skolan byggdes? Utforska närmiljön med augmented reality eller geocaching. Märk upp intressanta platser med QR-koder eller placera ut egna cacher så att grannarna kan ta del av vad eleverna lärt sig.

Be din rektor att uppmana eleverna att skapa ett eget läromedel. Gör ex. film av multiplikationstabellerna och publicera på en egen Vimeokanal. Elever i andra skolor kan dessutom ta del av den, win win.

Be eleverna att efter labben om elmotorn göra en instruktion i Snapguide som förklarar varför och hur det fungerar som det gör. Förutom att lära sig om elmotorn kan andra kan ta del av kunskapen. De får uttrycka sig och använda hela sig.

Det här var bara ett utkastande av uppslag till saker man skulle kunna göra. De behöver naturligtvis finliras, kopplas till kunskapskrav och centralt innehåll, förmågor, bedömning m.m. Ni vet allt det där. Hade jag elever fortfarande så vet jag massor av saker jag skulle vilja göra tillsammans med dem. Jag var en nyfiken lärare. Jag är fortfarande nyfiken.

Som man säger i Singapore; Teach less, learn more.

Som vi frågar får vi svar. Vi behöver utveckla frågan och vi behöver göra det tillsammans.
För att göra detta behöver pedagogerna utbildning, inspiration och tid till diskussion och reflektion. Nästan i överdoserad kvantitet.

Jag låter Kalle avsluta det här inlägget, lite syrligt men hjärtligt. Tack för att du läste ända hit.

CH940127_JPG
http://bestofcalvinandhobbes.com/2012/05/calvin-mocks-education-system-and-teacher/

Ord

Word! säger en de när de vill uttrycka medhåll. Jag också, ibland. För att det låter lite coolare än att säga ”jag tycker som du”. Och går snabbare att skriva.

Vilka ord vi använder är viktigt. Tycker jag eller tänker jag när jag uttrycker en åsikt? Är det ett projekt eller en satsning när skolan teknikförtätar? Jag är den första att bekänna mig till språkpolisens piketstyrka, men vårt språkbruk sänder signaler. Det behöver inte vara vackert i alla sammanhang. Men precist och rättvisande. Och samtidigt så enkelt att det inte går att misstolka.

Att ge varje elev en egen dator är en av de största förändringarna som skett i svensk skola. Troligen den allra största. En enorm pedagogisk uppgradering. Ska vi då kalla det för projekt?

Think

Photo Credit: jDevaun via Compfight cc