Keep calm, do good shit and be nice to people

Jag hade tänkt skriva om det fenomenala Tweetdeck, men det spar jag till i morgon.

Jag trillade ner i ett litet surhål på seneftermiddagen på grund av att den annalkande helgen förvandlades till jobb. Hade tänkt att skriva ett gnälligt fejsbookinlägg om min icke-existerande helgfeeling och hade precis plockat upp telefonen från väskan, när en glad tweet trillade in. Vältajmat.

Det är ju faktiskt så att jag väljer mitt humör och det här lilla sulmolnet var inte större än att det kunde blåsas bort med en tweet. Så länge det inte trillar över kanten ordentligt väljer jag ju faktiskt själv hur jag vill vara – och jag vill vara nån som ger energi, inte tar. Som budskapet på denna bild som syrran postade på Instagram i morse:

1912543_10152504892574155_8024695456918664295_n
Keep calm, do good shit and be nice to people, typ. Bra ord.

Hon som tweetade var Lena. Lovade henne lite cred för det inlägg som kommer i morgon, men eftersom hon peppar mig dagligen får hon lite cred idag också. När jobbet lånar tid från övriga livet är det en ynnest att ha kollegor som passar lika bra in i båda världarna.

Det här var det 63:e inlägget i #blogg100. Skrivet med ett självvalt smajl på läpparna.

Vårkonsert med Harmony Bells och Adolphson & Falk


Videon är lite mörk, ljudet är lite burkigt, aktiviteten i sig lite udda kanske. Och sjukt kul! 2013 kom vi fyra i barbershop- EM i Holland och klippet är därifrån. I år tävlar vi inte, utan går rakt på festen. Harmony Bells kör vårkonsert på Musikaliska den 21 maj och repar nu för fullt tillsammans med gästartisterna Adolphsson & Falk.
Du är varmt välkommen på after work med oss!

Det här var det 26:e inlägget i bloggutmaningen #blogg100.

Gamle Verner och utsikten

Blev igår påmind om min gamla granne Verner von Heidenstam. Eller egentligen var det inte så mycket gubben själv, han hade visst tvivelaktiga politiska åsikter och var nog ganska stiff.
Utan mera om det han skrev, eller ännu hellre hur han skrev. Och framförallt var.

Bild från motala.se

Bild från motala.se

Utsikten från Övralid, det hem han kallade för en korsning mellan en italiensk villa och en svensk herrgård, måste vara en av de mest ordframkallande platserna i Sverige. I allafall för mig.

”Det finns ej en härligare bostad på jorden. Aldrig har jag trivts som här. Har suttit i timmar på terrassen. Varför är det inte junikväll hela året?”
Heidenstam i brev till Kate Bang, 1930

Det är omöjligt att inte stanna vid stenbänkan på framsidan och ta in vattnet, öarna, Västergötland, Närke och skogarna som bäddar in alltihopa.
Och Lemunda där nere mellan fälten och sjön. Hemma.
Övralidjpg
Det finns hemma och så finns det hemma.
Lemunda kommer alltid att kännas som lite mera hemma.
Bilden ovan kommer från mitt Instaflöde. Tagen under en utsiktspaus på en springtur för ca ett år sedan.
Det här var en inlägg i #blogg100. Det tjugofemte närmare bestämt.

Meningen med livet (nåja) är inte 42

Det är -15.
Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för mig.
Dagen startade på 40 och via en termos med varmvatten på Arlanda summerades den på 25.
Ergo, -15.

Detta var nog det mest skruvade inlägg som postats på denna blogg, #blogg100 eller ej. Det var i alla fall det 24:e i ordningen och du kan förhoppningsvis vänta dig en uppföljning och förklaring till ovanstående krumelurer framåt slutet av sommaren. TBC.

The polar bug

Har varit på föreläsning i eftermiddag. National Geografic kör en föreläsningsserie på Waterfront och den andra av fyra var idag. Dagens talare var Paul Nicklen, fotograf som jobbat mycket för Nat Geo. Han är inte bara en fantastisk fotograf, utan även en fängslande talare. Vi fick lyssna på historier om kalla dyk under is i havsvatten som bara var -1,5 grad. Pingviner, leopardsälar, isbjörnar och andra magnifika djur fanns med i alla hörn av berättandet. Titta in på hans sajt och njut av några smakprov. Att få historierna bakom dessa fantastiska bilder gjorde dem ännu bättre. Den där leopardsälen på bilderna kom så nära eftersom hon fångade pingviner åt honom i tron att han inte kunde jaga själv. Hon gav sig inte, utan var så mån om att Nick skulle få något att äta att hon fortsatte i fyra dagar. 🙂 Bara en sån sak.

Hans huvudbudskap är dock inte skönheten i bilderna, utan att få betraktaren att se och att engagera sig i det vackra eftersom det är hotat av att isarna smälter. Och de smälter fort. Försvinner isområdena förlorar vi ett helt ekosystem. Det får bara inte hända.

Se delar av historien om leopardsälen här:

Läste också Den omöjliga isresan (Birgitta Boye-Freudenthal, Eric Boye) nyligen. En berättelse om den första svenska segelbåten att ta sig genom Nordvästpassagen, från svenska västkusten via Island och västra Grönland till Alaska och Stilla havet. Norr om Kanada är seglingsvattnen lite lätt stökiga, minst sagt. Författarna pratar ofta om The polar bug. Har man väl upplevt arktiska områden så vill man ha mera.

Och jag fattar vad de menar. Det är något med det här karga som har krupit in i mig. Det som (ännu)  inte har trampats sönder av människofötter är extremt fascinerande. De senaste resorna har gått till Grönland och Lofoten. Svalbard ligger på listan och i sommar blir det troligen ytterligare en tripp till Lofoten.

Bjussar på några bilder från 2013. Solsemester på sommaren måste ju vara bäst norr om polcirkeln där man kan sola dygnet runt. 🙂

Detta bildspel kräver JavaScript.

Denna lilla polarbetraktelse blev det 23:e inlägget i bloggutmaningen #blogg100.

I only run once. Or twice.

Idag sken vårsolen ordentligt!
Påskliljor på bordet på uteplatsen, kaffe i solen och tulpanknoppar i massor i rabatterna. Härligt!

Stack ut på en löprunda på förmiddagen. Det blev Slussen tur och retur, längs vattnet. Det är verkligen ljuvligt att ha vatten så nära och på flera håll. Det blev en lite längre runda än vanligt; 7,2 soliga kilometrar kantade av måsskri, båtar och glada människor i solbrillor.

Efter lite föreläsningsfix ryckte det ännu mera i fötterna…så det blev en sväng till. 😃

Totalt 11 km idag. Två springturer på samma dag har aldrig inträffat förut, så det måste helt enkelt dokumenteras. Lekte lite med appen Pic Jointer och gjorde ett litet kollage av dagens bilder.

20140322-211832.jpg

Det här var det 22:a inlägget i #blogg100 och i morgon blir det vilodag. 🙂

My name is Uno. Unos Uno.

Idag kom den då. Presentationen av UnosUno, den forskningsrapport som många väntat på sedan studien sjösattes för cirka fyra år sedan. Elva kommuner som satsat på en till en var med i studien. Min skola, Myrsjöskolan, var en av tre Nackaskolor som deltog. Övriga deltagande kommuner och huvudmän var Botkyrka kommun, Falkenbergs kommun, Helsingborgs kommun, Köpings kommun, Lysekils kommun, Malmö stad, Pysslingen, Sollentuna kommun, Täby kommun, Västerås stad och Sveriges Kommuner och Landsting.

Jag minns när Helena Ekwall (projektsamordnare för UnosUno tillika god vän) och jag, slängde ihop den blogg som skulle användas för kommunikation. Det blev visst det första utkastet som fick leva kvar ‘til the bitter end. 😃

Minns också de intervjuer jag satt i då man började intervjua lärare i Nacka om hur man använde elevdatorerna i sin undervisning. Jag berättade glatt om mina bloggar och mina wikisar men framförallt berättade jag om mina härliga elever som skapade film och använde webben för att lära sig saker varje dag. Jag berättade om hur det glittrade i deras ögon.

Slutsatserna i rapporten känns som ett stort, tjockt streck som understryker det som vi som levt i den här världen vetat hela tiden, men tills nu inte haft svenskt forskningsstöd för. Att det är ledarskap, ledarskap och ledarskap som är viktigt. På alla nivåer. Från kommunledningsnivå och politiker till hur lärarna leder lärandet i klassrummet. Och att det krävs en förändrad syn på lärande för att lyckas. Känslan i ankdammen på SKL idag var att många nickade, log och tänkte: ”Vad var det vi sade?”

Hade man läst sammanfattningen var det inte så mycket nytt som framkom idag. Men nu ska boken läsas där man lagt ut texten mera. Boken heter ”Att förändra skolan med teknik” och är tryckt på papper, men finns tack och lov även som pdf här

20140321-205534.jpg

Om konsten att sitta still

Nej, jag är inte så bra på det. Jag önskar att jag vore det, men nej. Det börjar ganska snart att krypa i benen och kroppen vill röra på sig.

Idag var en sitta-still-dag. Hela skolateamet var samlade, något som händer relativt sällan eftersom vi geografiskt sett är spridda från Umeå i norr till Malmö i söder.

Vår nye chef, Örjan Johansson, kallade för första gången hela gänget till Kistakontoret och på eftermiddagen fick vi alla tillfälle att presentera oss ingående för varandra. Alla fick 20 min att berätta om sig själv, utan förberedelse. Vi tänkte nog lite till mans att ”vad i hela friden ska jag prata om i 20 min?!”, men orden rann på för alla när man väl började prata och många spännande historier kom fram. Vi fick alla lära oss många nya saker om varandra, kul var det.

Det är skillnad på att sitta still och att sitta still. Det här var ett produktivt stillasittande.
Vi utvecklar vår grupp, det är alltid en bra sak.

I morgon ska ledarskapet i skolorna hos ett gäng norrlandskommuner utvecklas. Hej och hå, vad skoj det ska bli!

Det här var det 18:e inlägget i bloggutmaningen #blogg100.

Mina minnens stad växer

20140317-174549.jpg
Man bygger stad där ute.
Cirka en kilometer öster om om Henning och Lottens kvarter växer en ny stadsdel fram. Kvarnholmen, mitt i inloppet till Stockholm, byter skepnad. Från industri till exklusiva bostäder. Per-Anders Fogelströms Stockholm växer österut och den nya stadsdelen vänder sig mot soluppgången.

Från bryggan där jag tänker bäst och laddar syre när det behövs kan man se hur det nya Kvarnholmen tar form. Tusentals lägenheter ska byggas, bryggor med promenadstråk ska anläggas längs hela strandlinjen och en bro över till Nacka centrum kommer att se dagens ljus inom något år.

Men här finns också minnen av andra kulturyttringar. Titta en gång till på bilden. Ser du det gula huset som står där Kvarnholmen är som högst? Bra. Till höger om det, där det mest ser ut att vara träd, ligger Sveriges första radhusområde och det var bland annat där man spelade in tv-serien Skilda världar. Det var i ett av dessa radhus Daniel Toivonen bodde med sin familj. Hans flickvän (tillika okända tvillingsyster!) Sandra Bovallius bodde i det lite tjusigare Nyckelviken på andra sidan vattnet. 😃

Båten stannar redan idag vid Kvarnholmens brygga, liksom vid Finnbodas där bilden är tagen. Det är en sann lyx att kunna ta båten till stan och i och med det starta arbetsdagen på vatten. Det ger både lugn och energi.

Så nära Stockholm och Djurgården.
Så nära, men ändå så långt borta att utsikten är tyst. Stockholm är bara ett vykort sett härifrån.
Ljudet och doften av vatten.
En plats att andas på, både fysiskt och mentalt.

Man bygger stad där ute.
En ny stadsdel som vänder ansiktet mot soluppgången.
Jag tror att Henning hade gillat det.

Det här är ett inlägg, närmare bestämt det sjuttonde, i bloggutmaningen #blogg100.

104 timmar

Inser att det jag skrev om igår var ett ämne som berör. I skrivande stund har det över 700 visningar och det ökar fortfarande.

Lärares lärande är visst känsligt att prata om. ”Jag har inte tid” hörs ofta i korridorerna. Men det ligger inte enbart på lärarna att utveckla sig och sin verksamhet. Rektor har ett viktigt ansvar. Det står inskrivet i våra läroplaner att det är rektors ansvar att tillgodose att personalen har den kompetens som krävs för att utföra sina uppgifter.

”Rektorn har ansvaret för skolans resultat och har, inom givna ramar, ett särskilt ansvar för att personalen får den kompetensutveckling som krävs för att de professionellt skall kunna utföra sin uppgifter”.
(Lgr 11)

I ett IKT-perspektiv handlar uppgifterna ofta om att förnya det sätt man undervisar på i grunden. Att flippa sin undervisning t.ex. Att använda nya verktyg för elevernas lärande. Att jobba med webbpublicering för att släppa in världen i klassrummet. Det är en hel del som ska göras och det händer inte av sig självt.

För kompetensutveckling avsätts 104 timmar per heltidsanställd och läsår enligt formuleringen nedan ur HÖK 12 (Huvudöverenskommelse om lön och allmänna anställningsvillkor samt rekommendation om lokalt kollektivavtal m.m.) Avtalet gäller fram till den 31 mars 2016 om inget oförutsätt inträffar.

”Inom den reglerade arbetstiden avsätts och samlas tid för kompetensutveckling utifrån riktmärket 104 timmar per heltidsanställd och verksamhetsår. Denna tid fördelas mellan arbetstagarna. Med kompetensutveckling avses insatser som syftar till att utveckla lärares förmåga att skapa goda förutsättningar för elevernas lärande”.
(HÖK 12: Bilaga M)

Med 104 välinvesterade kompetensutecklingstimmar per anställd och år borde man kunna åstadkomma massor av bra saker. Används alla de timmarna? Formuleringen för vad som menas med kompetensutveckling är förvisso luddig, men jag gissar att tiden inte används fullt ut överallt.

Den teknikförtätning som rullar över landets skolor och förskolor kräver eftertanke och planering för långsiktig kompetensutveckling. 104 timmar per anställd och år av fokus på lärande i en ny kontext. Teori, praktik och reflektion.

Kollegahandledning är effektivt som tusan för att sprida kompetens i lärarkollegiet.

Och förändringsledning för rektorer och övriga beslutsfattare. ”Förändringsledning i skolan” är något som Lena, jag och våra kompisar från INDEA kommer att ägna många timmar åt kommande vecka tillsammans med skolledare från olika delar av landet. Gemensamt för dessa skolledare är att de satsar på IKT i sina verksamheter och är måna om att det ska bli bra.

Jag ser mycket fram emot att träffa dem och att marinera oss i de här frågorna. Det ska bli givande.
Nu ska undertecknad skaffa sig några timmars skönhetssömn. Det ska också bli givande.

Avslutar en solig söndag med detta inlägg som är nummer 16 i bloggutmaningen #blogg100