En helg i ett parallellt universum 

Jag har nog ganska många intressen. De flesta innebär någon slags exponering för natur och rörelse, gärna med inslag av lera och svett. Ett av mina intressen avviker dock kraftigt från de övriga då det handlar om paljetter i stora mängder, hårspray, smink, klackar och lösögonfransar. Och sång. Framförallt sång. 

Det handlar om barbershop, den ädla konsten att få 4 röster att låta som 16 genom att sjunga rent. Låter det enkelt? Det är det också. Skitlätt. Här är mitt recept: Vänd diftongerna rätt och synkat, sätt alla vokaler exakt samtidigt som dina 60 körkompisar, ta alla toner uppifrån och forma orden med kindtänderna. Samtidigt som du sjunger ska du dansa synkroniserat i klackar på en smal gradäng med en fiktiv kokosboll i munnen och en osynlig tråd från hjässan upp i himlen. Å så texten, minns texten. Easy peasy. Fixar du och resten av din kör det här så skapas toner som hörs, men som ingen sjunger. De kallas övertoner och är bra skit. När det ringer i luften sjungs det rent som sjutton och då rasslar det till i domarprotokollet. 

Nu i helgen var det NM i barbershop och på Karlstad CCC samlades körer och kvartetter från Nordic Light Region, region 32 i Sweet Adelaines, för att göra upp om medaljerna. Flera av världens bästa körer finns i vår region och det som framfördes på scenen i CCC höll absolut världsklass. Bäst även denna gång var Rönninge show chorus med overkliga 744 (av 800) poäng. Vi skrapade i allafall ihop 569 pinnar med våra ”A nightingale sang i Berkeley square” och ”Steppin’ out with my baby”.

Det är alltid en fullmatad helg, en av de roligaste på året. Vi brukar tillhöra topp 5, men den här gången räknade vi inte med medalj. Vi åkte till Karlstad för att få prova våra nya tävlingslåtar för publik och för att få domarnas utlåtanden. Att komma 8:a i det här sällskapet är bra. Vi är jättenöjda, trots att det resultatmässigt är en bit ifrån vad vi brukar göra. Vi vet vad vi ska jobba på till nästa år och då kommer varenda diftong, vokalattack och danssteg att sitta som en smäck. 

2016 blir Harmony Bells återkomst i medaljstriden. Vi vilar oss i form…och har vansinnigt roligt under tiden. 😃Jag och mina minivänner i vår loge. Min roomie Linda längst till höger är vår ultragrymma koreograf. Hatten på för vår korre-guru.

YCDBRALAI

För ett antal år sen föreläste Klas Hallberg om effektivitet i arbetet på min dåvarande arbetsplats. Det var en sån där föreläsning jag minns. (Många är annars de som flutit in i minnets gråzoner, håhåjaja …) Karln pratade nämligen om vikten av att hångla mer och drev hejdlöst med sig själv och sitt krulliga hår på bred värmländska. ”Krullet”, kallade han sig själv vill jag minnas. Nu har jag precis läst ut en av hans böcker och den var minst lika bra. Boken återkallade minnet av killen i ljusblå t-shirt i Myrsjöskolans matsal och textraderna liksom klingade på värmländska.    YCDBRALAI står för ”You Can’t Do Business Running Around Like An Idiot”. Budskapet är att vi behöver fokusera på rätt saker för att vara effektiva på jobbet. Att inte göra allt, utan att göra rätt. Och att ge oss själva utrymme att fatta bra beslut. Det handlar ofta om att våga säga nej till tidstjuvar och onödiga arbetsuppgifter. Att ge sig själv de bästa förutsättningar man kan inom ramen för vad man kan påverka.

Vardagscentrifugen hindrar oss ofta från att vara uppmärksamma på resultatet av våra handlingar, för vi är redan på väg till nästa. Vi borde ägna mycket mera uppmärksamhet åt resultatet av det vi gör för att utveckla oss och bli mera effektiva. Ett citat av Bruce Lee är återkommande:

”I fear not the man who has practised ten thousand kicks. I fear the man who has practised one kick, ten thousand times”

Alltså göra-reflektera, göra-reflektera, göra-reflektera. Repetera. 

YCDBRALAI handlar om att det är viktigt att skapa luft i kalendern för att ge tanken utrymme. Spontana mikropauser i arbetet gör oss faktiskt mera effektiva, menar han, och ger i boken många exempel som stödjer den tesen. 

Vi är bra på det där med mikropauser, Lena och jag. Vi jobbar mycket, men vi ser till att ha kul på vägen och vi sätter guldkant på tillvaron när vi kan. I veckan åt vi t.ex. lunch på Bögs gård norr om Stockholm, där vi kunde diskutera jobbets utmaningar samtidigt som vi klappade kalvar och fick lite sol på våra vinterbleka kinder. 

En makalöst bra mikropaus som gav tanken andrum och ny ork. 

Ut på tur, aldrig sur – utan lur?

”Som en gummiboll kommer jag tillbaks till dej…”

Nu ska jag berätta en historia om mobilen som var på vift och återfanns. Du som tycker att ämnet låter bekant minns helt rätt, jag har skrivit om mobiler på vift förr. För att det har hänt förr. Men så är jag ju också Wonder Woman.

Åkte skidor i Vemdalen idag. Vädret var vykortsvackert och snön var sådär härligt vår-slushig som den bara blir i april. Dagsmeja är bra grejor.

Mitt på dagen ägnade vi all uppmärksamhet åt solen med ryggen mot en klippa nära toppen. Nyllet mot den värmande vårhimlen och kroppen vilsamt placerad i ett H byggt av skidor och stavar. En klassiker. Väldigt behagligt. Några bilder knäpptes innan det blev dags att skida mot stugan för lunch.

Tillbaka i stugan märker jag att fickan där jag lagt mobilen är tom. Hade jag lagt luren i en annan ficka? Nej, den ligger alltid i vänster jackficka. Och vänster jackficka är tom…och har ett stort hål i underkant. Min helt nya skaljacka har uppenbarligen inte limmats ihop ordentligt, för nedre delen av fickan har bokstavligen gått upp i limningen. Gah!

iPaden berättar genom Hitta iPhone att luren befinner sig på fjället. Skit också. En bra bit upp på grannfjället där jag efter solandet gav mig ut bland björkar och stenblock och lekte lite utanför pisten. En vit lur på ett snötäckt fjäll. Vad är oddsen för att hitta den liksom?

Jag markerade telefonen som ”förlorad” och lämnade ett meddelande om hur en eventuell upphittare skulle kontakta mig på iPhonens skärm. Slängde i mig lite lunch, petade ner paddan i ryggan och gav mig ut på sakletarjakt. Åka skidor med iPad i handen har jag aldrig gjort förut, men just då var jag väldigt glad att jag hade lagt ned båda manickerna i packningen.

Den första gissningen var solgropen. Där var den inte. Scannade då av området jag åkt i med ena ögat på kartans markering och det andra på omgivningen. Letade en bra stund, men när jag till slut tyckte att jag var nära pricken som sade ”Sandras iPhone” petade jag på ”Spela ljud”. Döm om min förvåning och glädje när jag då hör något pipa ensligt på avstånd. Där låg den ju!

Hej kompis!

Jag kan bara konstatera att tekniken är smart. Så smart att även en Wonder Woman som jag kan hitta grejorna när de är på utflykt. Även om det denna gång var Haglöfs fel och inte mitt.

Till denna lilla historia hör också att nästan samma sak hände i förrgår. En annan lur hemmahörande i samma stuga föll ur fickan på väg hem från backen, någonstans i djup snö och fjällskog. Den hittade vi med Samsungs motsvarande tjänst.

Osannolikt. Eller sannolikt. Tekniken gör det omöjliga möjligt ibland. Som att hitta en liten vit pryl på ett snötäckt fjäll till exempel.

 

Vi borde ställa högre krav på lärares lärande

Häromdagen föreläste jag om 21st Century Learning Design, en modell som syftar till att utveckla lektionsplaneringen så att undervisningen i högre grad verkar för att eleverna ska utveckla framtidskompetenser. 21CLD har tillkommit för att världen förändras och kräver andra färdigheter av oss som lever i den. Att sätten vi lär och arbetar på förändras innebär också att lärarkårens metoder behöver förändras. Inget konstigt med det.

Direkt efter föreläsningen satte jag mig bakom ratten och körde söderut mot nästa uppdrag. Jag hade några timmar i bilen framför mig och på bilradion rullade P1:s samhällsprogram Kaliber. Det är inte ett program jag vanligtvis lyssnar på, när det gäller radio är jag en ganska slumpmässig lyssnare, men just det här fångade min uppmärksamhet. Ämnet var läkares kompetensutveckling. Eller rättare sagt bristen på denna. Sverige är nämligen ett av mycket få länder i Europa som inte ställer några nationella krav på att specialistläkare hänger med i utvecklingen. Det är Sverige, Malta och Portugal som inte kräver att läkare kompetensutvecklar sig. Hoppla. Det gäller alltså att hamna hos rätt läkare så att man inte blir behandlad av någon som inte läst en forskningsrapport sedan vederbörande tog examen.

Jag stannade kvar i programmet eftersom jag tyckte likheten med lärarnas villkor blev mer och mer intressant ju längre jag lyssnade. Byt ut alla ”läkare” mot ”lärare” i texten ovan så förstår du säkert varför. Vi har inga nationella krav på att lärare kompetensutvecklar sig heller. 104 timmars kompetensutveckling per läsår avsätts för en heltidsanställd. Tiden avsätts, men avkrävs sällan. Det är alltså närmast att betrakta som en rättighet, inte en skyldighet.

Formuleringen nedan är tagen ur HÖK 12 (Huvudöverenskommelse om lön och allmänna anställningsvillkor samt rekommendation om lokalt kollektivavtal m.m.) Avtalet gäller fram till den 31 mars 2016 om inget oförutsett inträffar.

Inom den reglerade arbetstiden avsätts och samlas tid för kompetensutveckling utifrån riktmärket 104 timmar per heltidsanställd och verksamhetsår. Denna tid fördelas mellan arbetstagarna. Med kompetensutveckling avses insatser som syftar till att utveckla lärares förmåga att skapa goda förutsättningar för elevernas lärande.
(HÖK 12: Bilaga M)

Det låter ju vackert, men regelverket behöver styras upp. I Lärarnas nyheter 2014-11-21 kan man t.ex. läsa om det som de flesta inom skolan redan vet – dyrbar kompetensutvecklingstid används ofta till att bära möbler, packa upp böcker eller rensa skåp.
Digitaliseringskommissionens rapport SOU 2014:13 finns ytterligare stöd för att nuvarande system inte fungerar: I Sverige hade bara 18 % av lärarna i år 8 ägnat mera än 6 dagar (av de 13 dagar som motsvarar 104 timmar) åt kompetensutveckling. 9% hade inte ägnat någon tid alls.
Aj då. Och notera sällskapet. Återigen är det Sverige och Malta som häckar i bottenskiktet.

Lärares kompetensutveckling

 

 

 

 

 

 

 

 

 
Tillbaka till P1 och Kaliber. Olle Larkö, dekanus på Sahlgrenska Akademin, berättade sedan om CME-poäng, ett system som används i bland annat USA och Tyskland för att säkerställa att läkare håller sig ajour med de senaste rönen inom sitt område. CME står för Continuing Medical Education och innebär att man får en poäng per timme man deltar i en godkänd utbildning eller konferens. Du blir registrerad när du går in, och utcheckad när du går ut. Femtio timmar godkänd kompetensutveckling per år ska man göra. Gör man inte det så riskerar man att bli man av med sitt specialistbevis.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur ett sådant system skulle se ut här hemma. Ett CPE, Continuing Pedagogical Education. Då kanske vi skulle slippa se lärare som städar klassrum på värdefull kompetensutvecklingstid. Kanske även den märkliga villfarelsen om att det inte ingår i lärares uppdrag att lära sig nytt skulle försvinna. Om det skrev jag i ett annat inlägg för ganska precis ett år sedan.

Jag önskar att vi ställer högre krav på att både läkare och lärare håller sig uppdaterade. För allas vår skull.

Du kan lyssna på ”Kaliber: Kan man lita på att läkaren kan sitt jobb? Del 2” i efterhand här.
Gör gärna det.

”Man kan inte levla i matteboken!”

Det är alltid lika roligt att besöka skolor och prata med elever. Idag besöktes två pigga skolor i Sigtuna kommun. På båda skolorna finns iPads som stöd för elevernas lärande.

I en förberedelseklass pratade jag med två tjejer. Båda var 7 år och arbetade med en berättelse om Rödluvan. På ett A3-papper hade de först gjort berättelsen i serieform och nu skulle den skrivas med text. Bokstäver skulle bilda ord som skulle bilda meningar så att någon annan kunde läsa om Rödluvan. De använde appen Skolstil 2 som har ljudande tangentbord vilket gör textskapandet lättare då återkopplingen kommer direkt. De ljudade och skrev, mening efter mening. Till och med dubbelteckning blev alltsomoftast rätt eftersom de fick höra sitt skrivna ord upplöst av paddan. Jag blir imponerad när jag ser barn som inte ens har svenska som sitt första språk skriva så bra. Och som diskuterar ord, både deras betydelse och stavning.

Jag frågade tjejerna varför flickan heter Rödluvan.

”För att hon har en röd luva”
”Vet ni något annat ord för luva?”
”Mössa!”
”Hatt? Ja, hatt är samma!”

Och så kom vi på att det där som har en skärm framtill heter keps och är nästan samma sak som luva.

I en annan av klasserna som besöktes pratade jag med två killar som tränade subtraktion i en matteapp. Jag frågade den ene av dem om de hade en mattebok också. Det hade de. Sedan frågade jag vilket han tyckte bäst om. Det var lätt. Han pekade på iPaden, log brett och sa ”Den här!”

På frågan om varför han tyckte att paddan var bättre kom svaret inte lika snabbt, men efter en stunds tystnad kom samma leende igen och så sa han:

”Man kan inte levla i matteboken!”

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Ny vecka. Måndag morgon. Slängde ett snabbt öga ner i väskan innan jag kilade mot busshållplatsen. Jodå, datorcase och laddare låg där. Hej hopp måndag – let’s rock! 

På väg mot Slussen insåg jag att datorcaset visst var med…fast utan innehåll. Burken själv hade fortfarande sovmorgon på hemmakontoret. 

Vad göra? Vända eller fortsätta? Det blev fortsätta efter en liten överläggning med mig själv och hon-som-ofta-får-lida-för-min-vimsighet. 

En dag på kontoret med bara mobila enheter visade sig funka riktigt bra när allt jag behöver finns i molnet. Å när jag i undantagsfall behövde något som inte de små prylarna klarade av fanns ju världens bästa Agda till hands. Som tack för hjälpen försökte jag sedan oavsiktligt lägga rabarber på hennes nyckel när kontoret skulle lämnas. 

I really AM wonder woman.

Nattljus

Stockholm är vackert. Även i mörker.

Nyttjade en julklapp ikväll, en kurs i nattfotografering. Från att inte kunnat något alls om ISO, slutartid och att måla med ljus – kan jag nu iallafall litegrann.

Någon mästerfotograf blir jag nog aldrig, men det var roligt. Och det ska vara roligt att lära sig saker. 



Södermalm sett från Centralbron. En julkalender.

Kurbits, Carl Larsson och farfar

Är i Borlänge idag och i morgon. Att vi är i Dalarna går inte att missa. Carl Larssons äppelplockande barn i fina kläder hänger på väggen, eller iaf en inramad IKEA-variant av målningen. Jag unnande mig en VM-öl till middagen som hade ett tjusigt kurbitsmotiv på etiketten och på hotellrummet har man gått all in på kurbitsinredning. Till och med kaklet i duschen har kurbitsmotiv. Yeah.

Började tänka på min farfar. Han snidade dalahästar och målade kurbits. Var denna fäbless för dalakonst kom ifrån vet jag inte, han var smålänning sedan 1918, men han var nyfiken på mycket. Trähästar, tavlor, egenbyggda nyckelharpor och dörrar med kurbitsmålningar finns fortfarande lite här och där i släkten och det är jag glad för.

Det slog mig, mitt i denna konstnärliga trip down memory lane, att jag inte vet så mycket om kurbitsmåleri. Läste då detta på Wikipedia. Pumpa, alltså. Där ser man. Då fick jag lära mig något nytt även idag. 😃

Namnet kurbits kommer från latinets cucurbita och tyskans Kürbis, vilket betyder pumpa. I svenskan var kurbits länge namnet för gurkväxter, i synnerhet användes det för just pumpor. I äldre svenska bibelöversättningar avser kurbits översättningen av det hebreiska ordet för vad som idag översätts till ricinbuske. Att stilen kallas kurbits kommer av de pumpliknande dekorationer som ingår i blommönstren samt från anknytningen till bibliska omnämnda växter hos profeten Jona. Namnet kurbits som namn på dekorationerna i dalmåleriet användes för första gången i Ny illustrerad tidning på 1870-talet.[1]

(http://sv.m.wikipedia.org/wiki/Kurbits)

Om tid

Nån sa visst nåt sånt här nån gång:

Tid är det enda man får mera av genom att använda den

Det vete tusan. Jag använder och använder, men inte fabian får jag nån tid för att lägga fötterna i högläge för det.

Eller är jag bara så rastlös att jag blir stressad av att inte fylla tiden med nåt? 

Kanske är det så.