Fick du virtual reality i julklapp?

Ibland blir framtidsvisionen mainstream fortare än man hinner blinka.
360-filmning och virtual reality är bra exempel på det. För ett halvår sedan pratade vi om VR och 360 som något som har stor potential och kommande framtid som lärverktyg. Nu i höst har det blivit tillgängligt för alla genom att etablerade TV-kanaler tillgängliggör 360 i mobilen och VR-glasögon går att köpa för under hundralappen.

Låt oss börja med 360. Att filma har fram tills nu varit en aktivitet med en riktning. Den som håller i kameran bestämmer vad som visas. Att filma åt alla håll samtidigt ger istället tittaren möjlighet att välja vad hen vill se av det som fångats av kamerorna. TV4 har filmat delar av Idol och Så mycket bättre i 360 och Svt sänder Musikhjälpen och vissa nyhetssändningar i det formatet. Se exempel nedan. (Om du sitter vid dator klickar du på hjulet uppe till vänster i filmrutan för att snurra kameran. På mobil enhet verkar det funka bäst om du öppnar filmen i Youtube-appen).

Så till VR-glasögon. Att kliva in i en annan tredimensionell värld där det digitala är runtomkring dej. Det som kändes långt borta i våras är plötsligt överallt. Vi har i december kunnat se Telias julkampanj där man får en Samsung Gear VR på köpet när man köper ny lur och på flera ställen säljs nu kartongvarianten av dessa brillor. De senare kostar som ett biobesök ungefär.
Min systerson fick ett par Cardboard i julklapp och hade väldigt kul när han letade efter Tyrannosaurus rex i Jurassic dino eller övade nickar i VR Soccer. På bilden till höger kopplar han dock av med lite problemlösning och programmering i Lego Mindstorms – Fix the Factory. 🙂

Nickträning på virtuell plan. En skärm per öga.

Så kopplingen till skola och lärande då? Inte svår att se alls. Redan idag kan man till exempel i appen VRSE vandra runt i flyktinglägret Zaatari i Syrien, uppleva folkmyllret på en gata i New York och besöka en eboladrabbad by i Liberia. Appen är framtagen i samarbete med FN, New York Times och NBC och människorna man möter känns så verkliga att man vill ta dem i hand. En lärobok man kan gå in i, Narnia-style.
Som NO-lärare skulle jag gärna se VR-upplevelser där eleverna kan ”gå runt” i miljöer vi inte kan uppleva på plats i Sverige. Tänk om passet mellan rast och lunch en vanlig onsdag består av att vandra i regnskog, leta liv på inlandsisen eller att uppleva artrikedomen i ett korallrev.

Och tänk sedan när (inte om) lärare kan skapa eget material genom att filma i 360 och tillgängliggöra det för eleverna. Det är nog inte långt borta det heller.

Programmering efter 60? Självklart.

Jag tror inte att man nånsin blir för gammal för att lära nytt. Det är den enkla kärnan i det här korta inlägget. 

Det händer att jag på utbildningsdagar möter lärare som lutar sig tillbaka i stolen och säger ”det är ingen idé, jag går ju i pension om några år”. Det är ett argument jag inte köper. Under de här åren hinner många barn/elever passera den här läraren och det är inte rättvist mot dem. Alla kan göra något av det där som man upplever som svårt. 

Man blir inte för gammal för att lära nytt. Man kan tappa lusten, visst, men då behöver man leta rätt på den igen.

Det här lilla inlägget kom till efter att jag pratat med mamma. Hon är 63 år och specialpedagog. Hon har alltid gillat sitt jobb, men efter 60 har hon lagt i en extra växel. Hon har jobbat hårt för att särbegåvade ska få rätt stöd i skolan och blivit uppmärksammad för det. Ikväll låg det en Makey Makey på köksbordet och hon berättade att hon använder både den och Scratch med sina elever. Som om det var nåt som alla nästan-pensionärer ägnade sig åt. 

Det är så det ska vara. Att lära är ju roligt och man blir aldrig för gammal för att ha kul.

Vi borde ställa högre krav på lärares lärande

Häromdagen föreläste jag om 21st Century Learning Design, en modell som syftar till att utveckla lektionsplaneringen så att undervisningen i högre grad verkar för att eleverna ska utveckla framtidskompetenser. 21CLD har tillkommit för att världen förändras och kräver andra färdigheter av oss som lever i den. Att sätten vi lär och arbetar på förändras innebär också att lärarkårens metoder behöver förändras. Inget konstigt med det.

Direkt efter föreläsningen satte jag mig bakom ratten och körde söderut mot nästa uppdrag. Jag hade några timmar i bilen framför mig och på bilradion rullade P1:s samhällsprogram Kaliber. Det är inte ett program jag vanligtvis lyssnar på, när det gäller radio är jag en ganska slumpmässig lyssnare, men just det här fångade min uppmärksamhet. Ämnet var läkares kompetensutveckling. Eller rättare sagt bristen på denna. Sverige är nämligen ett av mycket få länder i Europa som inte ställer några nationella krav på att specialistläkare hänger med i utvecklingen. Det är Sverige, Malta och Portugal som inte kräver att läkare kompetensutvecklar sig. Hoppla. Det gäller alltså att hamna hos rätt läkare så att man inte blir behandlad av någon som inte läst en forskningsrapport sedan vederbörande tog examen.

Jag stannade kvar i programmet eftersom jag tyckte likheten med lärarnas villkor blev mer och mer intressant ju längre jag lyssnade. Byt ut alla ”läkare” mot ”lärare” i texten ovan så förstår du säkert varför. Vi har inga nationella krav på att lärare kompetensutvecklar sig heller. 104 timmars kompetensutveckling per läsår avsätts för en heltidsanställd. Tiden avsätts, men avkrävs sällan. Det är alltså närmast att betrakta som en rättighet, inte en skyldighet.

Formuleringen nedan är tagen ur HÖK 12 (Huvudöverenskommelse om lön och allmänna anställningsvillkor samt rekommendation om lokalt kollektivavtal m.m.) Avtalet gäller fram till den 31 mars 2016 om inget oförutsett inträffar.

Inom den reglerade arbetstiden avsätts och samlas tid för kompetensutveckling utifrån riktmärket 104 timmar per heltidsanställd och verksamhetsår. Denna tid fördelas mellan arbetstagarna. Med kompetensutveckling avses insatser som syftar till att utveckla lärares förmåga att skapa goda förutsättningar för elevernas lärande.
(HÖK 12: Bilaga M)

Det låter ju vackert, men regelverket behöver styras upp. I Lärarnas nyheter 2014-11-21 kan man t.ex. läsa om det som de flesta inom skolan redan vet – dyrbar kompetensutvecklingstid används ofta till att bära möbler, packa upp böcker eller rensa skåp.
Digitaliseringskommissionens rapport SOU 2014:13 finns ytterligare stöd för att nuvarande system inte fungerar: I Sverige hade bara 18 % av lärarna i år 8 ägnat mera än 6 dagar (av de 13 dagar som motsvarar 104 timmar) åt kompetensutveckling. 9% hade inte ägnat någon tid alls.
Aj då. Och notera sällskapet. Återigen är det Sverige och Malta som häckar i bottenskiktet.

Lärares kompetensutveckling

 

 

 

 

 

 

 

 

 
Tillbaka till P1 och Kaliber. Olle Larkö, dekanus på Sahlgrenska Akademin, berättade sedan om CME-poäng, ett system som används i bland annat USA och Tyskland för att säkerställa att läkare håller sig ajour med de senaste rönen inom sitt område. CME står för Continuing Medical Education och innebär att man får en poäng per timme man deltar i en godkänd utbildning eller konferens. Du blir registrerad när du går in, och utcheckad när du går ut. Femtio timmar godkänd kompetensutveckling per år ska man göra. Gör man inte det så riskerar man att bli man av med sitt specialistbevis.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur ett sådant system skulle se ut här hemma. Ett CPE, Continuing Pedagogical Education. Då kanske vi skulle slippa se lärare som städar klassrum på värdefull kompetensutvecklingstid. Kanske även den märkliga villfarelsen om att det inte ingår i lärares uppdrag att lära sig nytt skulle försvinna. Om det skrev jag i ett annat inlägg för ganska precis ett år sedan.

Jag önskar att vi ställer högre krav på att både läkare och lärare håller sig uppdaterade. För allas vår skull.

Du kan lyssna på ”Kaliber: Kan man lita på att läkaren kan sitt jobb? Del 2” i efterhand här.
Gör gärna det.

Om att fylla år på nätet

Jag fyllde år igår och känner att jag vill säga något om detta med att födelsedagar i sociala medier. Det trillar in grattis och kram och hoppas du för tårta och bubbel från alla håll och kanter.
Jag fick nästan 200 gratulationer. 200! Känner jag ens så många människor? Svar nej.
Innan internet fanns skulle jag aldrig fått hälsningar från 200 pers – nu finns det och grattisarna står som spön i backen. Det är överväldigande och jättekul. Galet.

Samtidigt som det är skoj att så många tar sig tid att gratta, har värdet i varje hälsning devalverats. Det är väldigt lätt att slänga iväg ett grattis på fejan när man ser på sin timeline att någon bör firas.
”Grattis!” Klart.
Det kräver lite mera tid och engagemang att skicka ett sms eller att ringa och det gör man dessutom bara till de man har mobilnummer till. Det blir därför ett sätt att visa att man står födelsedagsbarnet lite närmare än övriga som ”bara” skriver på Facebook.

Missförstå mig rätt, jag uppskattar verkligen alla inlägg och kommentarer som önskade en fin dag. Människor som inte skulle hört av sig alls om inte sociala medier fanns sade hej. Underbart!
Men de som verkligen betyder något ringde upp. Tack.

Det här var det 39:e inlägget i #blogg100. Ett litet ental mera än det antal år jag fyllde igår.

Wearable tech, en symbios mellan det analoga och det digitala livet

Jag kan motstå allt utom frestelser.
Prylar är frestelser.

Idag införskaffades en Fitbit Flex, en s.k. ”life tracker” som håller koll på dina rörelser över dygnet. Mätaren sitter i ett armband som registrerar antal steg, förbrända kalorier och sömnkvalitet och samtidigt synkar allting med en app som sammanställer alla data på ett tjusigt sätt. På bilden nedan visas två av de vanligaste, Jawbone Up överst och Fitbit Flex underst.

8742672228_aefb6c6ede
Photo Credit: Gadgetmac via Compfight cc

Sådana här aktivitetsmätare är en del av trenden att tekniken nu blir alltmer kroppsnära, vi kan klä oss i prylar. Det kallas wearable technology, passande nog. Smarta klockor, Google glasses och Bluetoothringar är bara några exempel. Kolla in här så får du en liten inblick i vad som redan finns på marknaden, det är ganska fascinerande.

Hursomhelst, nu ska nattens sömn loggas för första gången. Gissar att det kommer att gå bra, är skönt trött efter kvällens kajakpaddling.

*Over n’ out*

Det här var inlägg 6/100 i #blogg100

Mind the kompetensglapp

Har idag besökt konferensen Rethinking education och lyssnat på svenska och internationella experter inom utbildning och kompetens. Temat var vilka behov av kompetens som arbetsgivare har nu och framåt. Många spännande saker sades.

Bland annat talades det mycket om detta: Svenskarna har aldrig varit så välutbildade som nu, vi pluggar mera än någonsin. Vi kommer därmed också ut i arbetslivet senare än någonsin. Samtidigt är rekordmånga överutbildade och har fel utbildning för det jobb man faktiskt utför. Matchningen mellan utbildning och arbetsuppgifter skevar, vilket innebär kompetensbrist. Det finns ca 20 000 lediga it-jobb enbart i Stockholmsregionen. Det är värt att upprepa den siffran, 20 000 st. Jobb finns, men arbetskraftens kompetens saknas. Ja, saknas. Definierar vi kompetens som den kunskap/färdighet/erfarenhet som behövs för att lösa en specifik uppgift, så saknar vi faktiskt kompetensen – hur välutbildade vi än är. Företagen vill anställa, men arbetskraften är inte anställningsbar.
Competence, the ability to compete.

20140305-115718.jpg
Foto: Amanda Pethrus, postad på Twitter under #kompetensförtillväxt

Greg Butler sade: ”You don’t get paid for what you know, you get paid for what you can do with what you know
”.

Jag tycker att den meningen säger mycket. Företag anställer inte människor som ”bara” kan, de anställer doers som vet var och till vem de ska vända sig när de står inför en viss uppgift. Människor som vet att använda sin kunskap och sitt nätverk för att få saker att hända är, och kommer att vara, heta på arbetsmarknaden. Konnektivism i realiteten, kunskapen sitter i nätverket.

Det här ger ytterligare bränsle till att undervisa utifrån 21st century learning design. För att det behövs.

Ta del av den samlade dokumentationen från dagen på #kompetensförtillväxt.

Detta var inlägg 5/100 i #blogg100.

Eld som skolutvecklingsmetafor

Har eldat ris nu på förmiddagen. Det är något med att låta kroppen jobba som gör att även huvudet kopplar av. Skönt.

Eldning

Det fick mig återigen att tänka på alla dessa metaforer kring eld som används när vi talar om utvecklingsprocesser i skolans värld.
Eldsjälar. Att brinna för sitt uppdrag.
Visst är det viktigt att det finns människor i organisationen som brinner för det de gör. Skolans eldsjälar är bensinen som gjuter liv i lågorna. Men alla som någon gång har vaktat en eld vet att om man kastar bensin på brasan så flammar det snabbt upp, men falnar lika fort. Kvar blir bara minnet av hur häftigt det var, det där som sprakade i början.
Det är samma effekt som framträder om man förlitar skolutveckling på eldsjälar. Människor som brinner för IKT-utveckling i skolan gör ofta och gärna det där lilla extra, men de orkar inte dra hela lasset. De falnar till slut, eller byter jobb. Jag tycker att man bör se teknikförtätning i skola och förskola som en brasa som ska brinna länge och en sådan kräver planering och eftertanke. Samt en stor dos tålamod. Det måste få ta tid om det ska bli bra. (Vilket också konstateras av Unos Uno)

Jag satt senast häromdagen i ett möte med en skola som var på väg in i en till en. Flera gånger under mötet ställde de ivrigt frågan: ”När tror ni att vi är klara med implementeringen, när kan vi det här?”  Tja, den frågan är liksom omöjlig att svara på utan att låta den studsa tillbaka till frågeställaren i öppen diskussion. Att dela ut datorer/plattor är inte svårt. Men vilken är visionen? Målsättningen? Handlingsplanen? Kompetensutvecklingsstrategin? När de frågorna kan besvaras kan vi börja forma svaret på frågan När. Och då handlar det fortfarande om år. Det tar tid att förändra arbetssätt. Det tar tid att utveckla organisationen – för det är det en till en handlar om. Det handlar faktiskt ganska lite om teknik.

Det tar tid att få fyr på en brasa som ska brinna länge.
Det kräver att man tänker till innan kring vilka träslag som brinner bra. (Vision, strategi, planering)
Det kräver att man organiserar träklabbarna så att syretillgången är god (Egen inre organisation)
Det kräver ständig tillsyn och övervakning (Regelbundna avstämningar och utvärderingar)
Det kräver att man då och då lägger på något som får fart på den del av brasan som brinner lite klent. (Inspiration)
Det kräver tålamod. Vissa pinnar tänker helt enkelt inte fatta eld. De är sura och vägrar att brinna. De kommer att fatta eld de också, de tar bara lite längre tid att få fjutt på. (Ja, du fattar vad jag syftar på…)
Det kräver att du som eldvakt står ut med att lukta pyton och få rök i ögonen emellanåt. (Det kommer motgångar. Två steg framåt, ett bakåt. Som i alla utvecklingsprocesser).

Satsa inte på eldsjälarna. Satsa på hela organisationen så att långsiktighet byggs. Se till att en till en-brasan är välplanerad och väl underbyggd, då kommer den att brinna och värma under lång tid.

Energi kan varken skapas eller förstöras, endast omvandlas i olika former. Gäller fysik såväl som skolutveckling.

Lånar avslutningsorden av Strindberg:
”…elden, min eld, är den största i Sverige…”

Det här var inlägg 2/100 i #blogg100

”Har man kul blir man bättre!”

Är helt övertygad om att det är så. Oavsett om det gäller snowboard, schack, löpning, korsstygnsbroderi eller det jobb man fyller sina vardagar med.

Morgonfilen bjöd på kloka ord som instagrammades av undertecknad. Inget speciellt med det. Mina Instagrambilder direktpostas till Twitter via IFTTT. På Twitter finns mitt professionella nätverk och där handlar det nästan uteslutande om jobb – det är i den detaljen det intressanta i denna lilla händelse ligger. Bilden har just nu retweetats av åtta personer, så många RT var det länge sen jag fick. Den har dessutom favoritmarkerats av betydligt flera än dessa åtta. Det kan bero på två saker som jag ser det:
1) De äter inte lättfil till frukost och har således missat dagens visdomsord.
2) De delar min jobbfilosofi:

– Allt blir bättre om man har roligt under tiden.
– Allt blir roligare om man gör det bra.

20140201-154831.jpg

Våga vara barnslig!

Det finns massor av anledningar till varför det är utomordentligt bra att vara barnslig, men den främsta är att det gör livet lite roligare helt enkelt. Glömmer man bort att vara barnslig tappar man något viktigt. Tänk vad trist det vore att gå omkring och vara vuxen hela tiden!

Dessutom tror jag att vi skulle vara lite mera allmänbildade hela bunten om vi vågade ställa de där frågorna som man inte bör ställa som vuxen.
(Och jag gillar ju allmänbildning. Så mycket att jag t.o.m. ställde upp i ”Vem vet mest” en gång, men säg det inte till någon. Hur det gick? Det är preskriberat).

Anta att du faktiskt skulle ställa de där frågorna som din inre sexåring går och grubblar på. Säga dem högt. Som den här tweeten jag såg tidigare i höstas från @var_skola:

20131217-000533.jpg
Skulle du inte bli lite klokare då?
Diskussionsämnena med dina vuxna bekanta skulle iaf bli betydligt intressantare.

Varför inte testa med Ann-Marie Körlings favoritfråga:

– Hur väger man en blåval?

Är klänningar viktigare än vetenskap? Om Nobelpris och medier.

Vi har precis passerat Nobeltider och fina utmärkelser har delats ut till de som man anser gjort mänskligheten störst nytta. Vi ger ära och rampljus till människor som vigt sitt liv åt att finna svar på stora frågor och utveckla metoder och modeller som gör att vi andra kan förstå det som är extremt komplext. Det är stort.

Men vad väjer media att lägga fokus på?
Festen. Kläderna. Kungligheter som inte närvarar. Oj, oj, oj.
Nog har du säkert sett en och annan bild och ett och annat klipp där festdeltagarna paraderar i snygga kläningar och avancerade håruppsättningar nedför trappan i Blå hallen, men med handen på hjärtat – kan du säga vilka som tilldelades priserna i medicin, fysik och kemi och för vilka upptäckter de fick utmärkelsen?
Varför har själva innehållet i de naturvetenskapliga Nobelprisen reducerats till en bisak?
Det här irriterar mig.

Varför ska svenska 15-åringar bry sig om att plugga naturvetenskap när media så tydligt signalerar att det är viktigare med dyra designkläder och pengar? Genom att istället signalera att naturvetenskap är viktigt, roligt och galet spännande (vilket det är!) tror jag att vi också kan få ungdomar att vilja fördjupa sig. Men genom att säga att sidenklänningar är det mest intressanta med Nobelprisen reducerar vi stora upptäckter till en bisak och naturvetenskapen blir svår och konstig. Skyll inte på lärarna när PISA sjunker som en sten. De gör allt de kan, men när samhället ger sådana här budskap är det en närmast övermäktig utmaning att stå i ett klassrum och förmedla till eleverna att fysik är en framtida karriär.

Till dig som är lärare:

Spela spel om Nobelpriset
Studera snygga affischer som förklarar priser och pristagare
Priset i fysik på ett lite enklare sätt
Priset i kemi på ett lite enklare sätt
Om Alfred Nobel i SO-rummet
Lärar- och elevmaterial om Nobel på Nobelmuseets sajt
Bara för att nämna något av det som finns på webben.

NO är kul!
Alla nyfikna barn vet det, men våra medier får dem ibland att fokusera på annat.
De måste få fortsätta att veta att NO är kul.

NobelP2

By AlphaZeta (Own work) [Public domain], via Wikimedia Commons

Karin Bojs skriver bra i DN. Hon skrev en krönika om detta idag, den 15 dec.