YCDBRALAI

För ett antal år sen föreläste Klas Hallberg om effektivitet i arbetet på min dåvarande arbetsplats. Det var en sån där föreläsning jag minns. (Många är annars de som flutit in i minnets gråzoner, håhåjaja …) Karln pratade nämligen om vikten av att hångla mer och drev hejdlöst med sig själv och sitt krulliga hår på bred värmländska. ”Krullet”, kallade han sig själv vill jag minnas. Nu har jag precis läst ut en av hans böcker och den var minst lika bra. Boken återkallade minnet av killen i ljusblå t-shirt i Myrsjöskolans matsal och textraderna liksom klingade på värmländska.    YCDBRALAI står för ”You Can’t Do Business Running Around Like An Idiot”. Budskapet är att vi behöver fokusera på rätt saker för att vara effektiva på jobbet. Att inte göra allt, utan att göra rätt. Och att ge oss själva utrymme att fatta bra beslut. Det handlar ofta om att våga säga nej till tidstjuvar och onödiga arbetsuppgifter. Att ge sig själv de bästa förutsättningar man kan inom ramen för vad man kan påverka.

Vardagscentrifugen hindrar oss ofta från att vara uppmärksamma på resultatet av våra handlingar, för vi är redan på väg till nästa. Vi borde ägna mycket mera uppmärksamhet åt resultatet av det vi gör för att utveckla oss och bli mera effektiva. Ett citat av Bruce Lee är återkommande:

”I fear not the man who has practised ten thousand kicks. I fear the man who has practised one kick, ten thousand times”

Alltså göra-reflektera, göra-reflektera, göra-reflektera. Repetera. 

YCDBRALAI handlar om att det är viktigt att skapa luft i kalendern för att ge tanken utrymme. Spontana mikropauser i arbetet gör oss faktiskt mera effektiva, menar han, och ger i boken många exempel som stödjer den tesen. 

Vi är bra på det där med mikropauser, Lena och jag. Vi jobbar mycket, men vi ser till att ha kul på vägen och vi sätter guldkant på tillvaron när vi kan. I veckan åt vi t.ex. lunch på Bögs gård norr om Stockholm, där vi kunde diskutera jobbets utmaningar samtidigt som vi klappade kalvar och fick lite sol på våra vinterbleka kinder. 

En makalöst bra mikropaus som gav tanken andrum och ny ork. 

”Glöm inte lärarna i digitaliseringen”

Det sammanfattar väl det budskap jag tjatat mig blå om sedan 2003 ganska bra. När skolan digitaliseras blir läraren om möjligt ännu viktigare än tidigare. Kompetensutveckling är sjukt viktigt.
Bo Jansson, ordförande i LR, säger i Computer Sweden nr 19/2014 att skolorna måste satsa på kompetensutveckling.
20140510-191138.jpg
Jorå. Med 104 timmars kompetensutveckling borde varje lärare kunna vara ganska vass på att använda tekniken i undervisningen på ett läsår, eller hur?

Det här var det 71:a inlägget i #blogg100, på väg till Eurovisionfest. Sätter en liten slant på att Skäggiga damen från Österrike vinner ikväll.

Säg JA till kreativitet

Idag satt jag i ett idéstormarmöte. Det kom fram bra saker och jag kom åter att tänka på Killinggängets filosofi att alltid säga ja till idéer, hur galna de än verkar. Föreslår någon att man ska måla en fresk på kontorsväggen så säger man ja. Dåliga idéer kommer nämligen att självdö, men ett nej förminskar lusten att lägga fram sina idéer för gruppen.

Så säg ja. Det är både roligt och utvecklande.

Det här var det 34:e inlägget i bloggutmaningen. För att jag sade JA till att vara med i #blogg100. 😃

My name is Uno. Unos Uno.

Idag kom den då. Presentationen av UnosUno, den forskningsrapport som många väntat på sedan studien sjösattes för cirka fyra år sedan. Elva kommuner som satsat på en till en var med i studien. Min skola, Myrsjöskolan, var en av tre Nackaskolor som deltog. Övriga deltagande kommuner och huvudmän var Botkyrka kommun, Falkenbergs kommun, Helsingborgs kommun, Köpings kommun, Lysekils kommun, Malmö stad, Pysslingen, Sollentuna kommun, Täby kommun, Västerås stad och Sveriges Kommuner och Landsting.

Jag minns när Helena Ekwall (projektsamordnare för UnosUno tillika god vän) och jag, slängde ihop den blogg som skulle användas för kommunikation. Det blev visst det första utkastet som fick leva kvar ‘til the bitter end. 😃

Minns också de intervjuer jag satt i då man började intervjua lärare i Nacka om hur man använde elevdatorerna i sin undervisning. Jag berättade glatt om mina bloggar och mina wikisar men framförallt berättade jag om mina härliga elever som skapade film och använde webben för att lära sig saker varje dag. Jag berättade om hur det glittrade i deras ögon.

Slutsatserna i rapporten känns som ett stort, tjockt streck som understryker det som vi som levt i den här världen vetat hela tiden, men tills nu inte haft svenskt forskningsstöd för. Att det är ledarskap, ledarskap och ledarskap som är viktigt. På alla nivåer. Från kommunledningsnivå och politiker till hur lärarna leder lärandet i klassrummet. Och att det krävs en förändrad syn på lärande för att lyckas. Känslan i ankdammen på SKL idag var att många nickade, log och tänkte: ”Vad var det vi sade?”

Hade man läst sammanfattningen var det inte så mycket nytt som framkom idag. Men nu ska boken läsas där man lagt ut texten mera. Boken heter ”Att förändra skolan med teknik” och är tryckt på papper, men finns tack och lov även som pdf här

20140321-205534.jpg

Om konsten att sitta still

Nej, jag är inte så bra på det. Jag önskar att jag vore det, men nej. Det börjar ganska snart att krypa i benen och kroppen vill röra på sig.

Idag var en sitta-still-dag. Hela skolateamet var samlade, något som händer relativt sällan eftersom vi geografiskt sett är spridda från Umeå i norr till Malmö i söder.

Vår nye chef, Örjan Johansson, kallade för första gången hela gänget till Kistakontoret och på eftermiddagen fick vi alla tillfälle att presentera oss ingående för varandra. Alla fick 20 min att berätta om sig själv, utan förberedelse. Vi tänkte nog lite till mans att ”vad i hela friden ska jag prata om i 20 min?!”, men orden rann på för alla när man väl började prata och många spännande historier kom fram. Vi fick alla lära oss många nya saker om varandra, kul var det.

Det är skillnad på att sitta still och att sitta still. Det här var ett produktivt stillasittande.
Vi utvecklar vår grupp, det är alltid en bra sak.

I morgon ska ledarskapet i skolorna hos ett gäng norrlandskommuner utvecklas. Hej och hå, vad skoj det ska bli!

Det här var det 18:e inlägget i bloggutmaningen #blogg100.

104 timmar

Inser att det jag skrev om igår var ett ämne som berör. I skrivande stund har det över 700 visningar och det ökar fortfarande.

Lärares lärande är visst känsligt att prata om. ”Jag har inte tid” hörs ofta i korridorerna. Men det ligger inte enbart på lärarna att utveckla sig och sin verksamhet. Rektor har ett viktigt ansvar. Det står inskrivet i våra läroplaner att det är rektors ansvar att tillgodose att personalen har den kompetens som krävs för att utföra sina uppgifter.

”Rektorn har ansvaret för skolans resultat och har, inom givna ramar, ett särskilt ansvar för att personalen får den kompetensutveckling som krävs för att de professionellt skall kunna utföra sin uppgifter”.
(Lgr 11)

I ett IKT-perspektiv handlar uppgifterna ofta om att förnya det sätt man undervisar på i grunden. Att flippa sin undervisning t.ex. Att använda nya verktyg för elevernas lärande. Att jobba med webbpublicering för att släppa in världen i klassrummet. Det är en hel del som ska göras och det händer inte av sig självt.

För kompetensutveckling avsätts 104 timmar per heltidsanställd och läsår enligt formuleringen nedan ur HÖK 12 (Huvudöverenskommelse om lön och allmänna anställningsvillkor samt rekommendation om lokalt kollektivavtal m.m.) Avtalet gäller fram till den 31 mars 2016 om inget oförutsätt inträffar.

”Inom den reglerade arbetstiden avsätts och samlas tid för kompetensutveckling utifrån riktmärket 104 timmar per heltidsanställd och verksamhetsår. Denna tid fördelas mellan arbetstagarna. Med kompetensutveckling avses insatser som syftar till att utveckla lärares förmåga att skapa goda förutsättningar för elevernas lärande”.
(HÖK 12: Bilaga M)

Med 104 välinvesterade kompetensutecklingstimmar per anställd och år borde man kunna åstadkomma massor av bra saker. Används alla de timmarna? Formuleringen för vad som menas med kompetensutveckling är förvisso luddig, men jag gissar att tiden inte används fullt ut överallt.

Den teknikförtätning som rullar över landets skolor och förskolor kräver eftertanke och planering för långsiktig kompetensutveckling. 104 timmar per anställd och år av fokus på lärande i en ny kontext. Teori, praktik och reflektion.

Kollegahandledning är effektivt som tusan för att sprida kompetens i lärarkollegiet.

Och förändringsledning för rektorer och övriga beslutsfattare. ”Förändringsledning i skolan” är något som Lena, jag och våra kompisar från INDEA kommer att ägna många timmar åt kommande vecka tillsammans med skolledare från olika delar av landet. Gemensamt för dessa skolledare är att de satsar på IKT i sina verksamheter och är måna om att det ska bli bra.

Jag ser mycket fram emot att träffa dem och att marinera oss i de här frågorna. Det ska bli givande.
Nu ska undertecknad skaffa sig några timmars skönhetssömn. Det ska också bli givande.

Avslutar en solig söndag med detta inlägg som är nummer 16 i bloggutmaningen #blogg100

Varför är lärare så tröga?

Jo, rubriken provocerar. Det är meningen.
Jag har alltid sagt att det händer så mycket positivt i svensk skola och att debatten som hävdar motsatsen är snedvriden och orättvis. Det står jag för fortfarande. Lärare jag möter gör massor av nya, spännande saker för att nyttja teknikens möjligheter för sina elevers lärande

Men det finns en stor del av lärarkåren som inte bryr sig om att uppdatera det sätt man undervisar på och det stör mig djupt.

Studien ”Hur kan ny kunskap komma till bättre användning i skolan?” (Del 1 och 2) som genomfördes på uppdrag av Utbildningsutskottet, säger bland annat att knappt hälften av de tillfrågade lärarna inte anser att det ingår i deras arbetsuppgifter att lära nytt och ta del av ny forskning.

Ny kunskapHur kan det vara möjligt att de människor som har till uppdrag att få barn och unga att utveckla en lust till lärande, inte tycker att den egna kunskapsutvecklingen är viktig? Något är fundamentalt fel då. Frågar man om detta kommer oftast argumenten om ”jag hinner inte” eller ”jag har inte så många år kvar att jobba, så det är ingen idé”. Det innebär att de barn som har oturen att hamna i händerna på dessa lärare inte får den utbildning de har rätt till.

Även i den studie som Göteborgs universitet publicerade nyligen framkommer liknande resultat. Utdrag ur Svd:s artikel den 12 mars:

”Närmare 20 procent av lärarna ser it i skolan som ett påfund som inkräktar på deras undervisning. En knapp tredjedel bejakar utvecklingen och tar egna initiativ. Resten ligger däremellan.

– I studie efter studie ser vi den här polariseringen. Som det ser ut nu har vi inte någon likvärdig skola, säger Berner Lindström.

– Att använda it i undervisningen är lärarnas skyldighet, det är inte ok att inte vilja, anser Berner Lindström”.

Lindström säger också att andelen skeptiska lärare minskar. Det är ju bra, men att det överhuvudtaget finns de som anser att it är ett ”påfund som inkräktar på undervisningen” är illa. Riktigt illa. De har ju inte tittat ut genom fönstret och tittat på det samhälle de utbildar för på alldeles för länge.

I Sverige är vi bra på att skeppa ut datorer i skolorna, men mindre bra på att göra rätt saker med dem. (Vi måste bland annat låta eleverna skapa digitalt innehåll, jag har skrivit om det i ett annat inlägg). Digitaliseringskommissionen har i uppdrag att följa upp Digital agenda för Sverige, regeringens it-politiska mål. Digitaliseringskommissionens delbetänkande som kom häromdagen föreslår åtgärder för att få skutan på rätt kurs. Bland annat säger man:

”Digitaliseringskommissionen föreslår bland annat skärpta digitala kunskapskrav i läroplanerna, ett digitalt kunskapslyft för både lärare och rektorer, digitala inslag i de nationella proven, bättre uppföljning av it-utvecklingen i skolan, nätbaserade kurser i gymnasieskolan, innovationsprojekt för nyskapande digitala läromedel och undervisningsformer, samt större digitala inslag i lärarutbildningen.

It-pedagogik i skolan är inget som står i motsats mot satsningar på bättre kunskapsresultat. Tvärtom visar många studier att klok användning av it i skolan stimulerar elevernas inlärning, förbättrar resultaten i särskilt språk, matematik och naturvetenskap och ökar lusten och det egna engagemanget i lärandet”.

Det ska bli intressant att se vad av detta som kommer att förverkligas. Jag är förhoppningsfull.

Det här handlade om att lärare måste ta sig i kragen och leva som man lär. Att på riktigt verka i och för en lärande miljö. Jag kommer att fortsätta att stånga mig blå för att svenska lärare ska fatta grejen med it i skolan. Många gör det, men det finns för många lata lärare. Det är inte helt politiskt korrekt att säga så, men de lata lärarna finns på varje skola och det är de jag är irriterad på.
Kom igen nu, hoppa på tåget, det har redan lämnat perrongen!

Det här är inlägg nr 15 i bloggutmaningen #blogg100

Eld som skolutvecklingsmetafor

Har eldat ris nu på förmiddagen. Det är något med att låta kroppen jobba som gör att även huvudet kopplar av. Skönt.

Eldning

Det fick mig återigen att tänka på alla dessa metaforer kring eld som används när vi talar om utvecklingsprocesser i skolans värld.
Eldsjälar. Att brinna för sitt uppdrag.
Visst är det viktigt att det finns människor i organisationen som brinner för det de gör. Skolans eldsjälar är bensinen som gjuter liv i lågorna. Men alla som någon gång har vaktat en eld vet att om man kastar bensin på brasan så flammar det snabbt upp, men falnar lika fort. Kvar blir bara minnet av hur häftigt det var, det där som sprakade i början.
Det är samma effekt som framträder om man förlitar skolutveckling på eldsjälar. Människor som brinner för IKT-utveckling i skolan gör ofta och gärna det där lilla extra, men de orkar inte dra hela lasset. De falnar till slut, eller byter jobb. Jag tycker att man bör se teknikförtätning i skola och förskola som en brasa som ska brinna länge och en sådan kräver planering och eftertanke. Samt en stor dos tålamod. Det måste få ta tid om det ska bli bra. (Vilket också konstateras av Unos Uno)

Jag satt senast häromdagen i ett möte med en skola som var på väg in i en till en. Flera gånger under mötet ställde de ivrigt frågan: ”När tror ni att vi är klara med implementeringen, när kan vi det här?”  Tja, den frågan är liksom omöjlig att svara på utan att låta den studsa tillbaka till frågeställaren i öppen diskussion. Att dela ut datorer/plattor är inte svårt. Men vilken är visionen? Målsättningen? Handlingsplanen? Kompetensutvecklingsstrategin? När de frågorna kan besvaras kan vi börja forma svaret på frågan När. Och då handlar det fortfarande om år. Det tar tid att förändra arbetssätt. Det tar tid att utveckla organisationen – för det är det en till en handlar om. Det handlar faktiskt ganska lite om teknik.

Det tar tid att få fyr på en brasa som ska brinna länge.
Det kräver att man tänker till innan kring vilka träslag som brinner bra. (Vision, strategi, planering)
Det kräver att man organiserar träklabbarna så att syretillgången är god (Egen inre organisation)
Det kräver ständig tillsyn och övervakning (Regelbundna avstämningar och utvärderingar)
Det kräver att man då och då lägger på något som får fart på den del av brasan som brinner lite klent. (Inspiration)
Det kräver tålamod. Vissa pinnar tänker helt enkelt inte fatta eld. De är sura och vägrar att brinna. De kommer att fatta eld de också, de tar bara lite längre tid att få fjutt på. (Ja, du fattar vad jag syftar på…)
Det kräver att du som eldvakt står ut med att lukta pyton och få rök i ögonen emellanåt. (Det kommer motgångar. Två steg framåt, ett bakåt. Som i alla utvecklingsprocesser).

Satsa inte på eldsjälarna. Satsa på hela organisationen så att långsiktighet byggs. Se till att en till en-brasan är välplanerad och väl underbyggd, då kommer den att brinna och värma under lång tid.

Energi kan varken skapas eller förstöras, endast omvandlas i olika former. Gäller fysik såväl som skolutveckling.

Lånar avslutningsorden av Strindberg:
”…elden, min eld, är den största i Sverige…”

Det här var inlägg 2/100 i #blogg100