Mind the kompetensglapp

Har idag besökt konferensen Rethinking education och lyssnat på svenska och internationella experter inom utbildning och kompetens. Temat var vilka behov av kompetens som arbetsgivare har nu och framåt. Många spännande saker sades.

Bland annat talades det mycket om detta: Svenskarna har aldrig varit så välutbildade som nu, vi pluggar mera än någonsin. Vi kommer därmed också ut i arbetslivet senare än någonsin. Samtidigt är rekordmånga överutbildade och har fel utbildning för det jobb man faktiskt utför. Matchningen mellan utbildning och arbetsuppgifter skevar, vilket innebär kompetensbrist. Det finns ca 20 000 lediga it-jobb enbart i Stockholmsregionen. Det är värt att upprepa den siffran, 20 000 st. Jobb finns, men arbetskraftens kompetens saknas. Ja, saknas. Definierar vi kompetens som den kunskap/färdighet/erfarenhet som behövs för att lösa en specifik uppgift, så saknar vi faktiskt kompetensen – hur välutbildade vi än är. Företagen vill anställa, men arbetskraften är inte anställningsbar.
Competence, the ability to compete.

20140305-115718.jpg
Foto: Amanda Pethrus, postad på Twitter under #kompetensförtillväxt

Greg Butler sade: ”You don’t get paid for what you know, you get paid for what you can do with what you know
”.

Jag tycker att den meningen säger mycket. Företag anställer inte människor som ”bara” kan, de anställer doers som vet var och till vem de ska vända sig när de står inför en viss uppgift. Människor som vet att använda sin kunskap och sitt nätverk för att få saker att hända är, och kommer att vara, heta på arbetsmarknaden. Konnektivism i realiteten, kunskapen sitter i nätverket.

Det här ger ytterligare bränsle till att undervisa utifrån 21st century learning design. För att det behövs.

Ta del av den samlade dokumentationen från dagen på #kompetensförtillväxt.

Detta var inlägg 5/100 i #blogg100.

Do what you like and like what you do

Att göra det man gillar är oftast inte så svårt. Gillar jag att cykla så väljer jag att cykla när tillfälle ges, helt enkelt.

Att gilla det man gör kräver lite mera. I min värld handlar det om att se till att det man måste göra, det som ligger i agendan, blir så bra och roligt som det bara kan bli. Alla vardagar går att sätta guldkant på om man bara tänker till lite. Om man tar sig an sina arbetsdagar med ett leende på läpparna och med målet att få någon annans ögon att #glittra, om det så bara är det lilla, blir allt roligare. Och har man roligt blir man bättre, det är jag övertygad om. Har ett armband på vänster arm som påminner mig om det. Har fått det av en god vän och det betyder mycket.

20140303-235818.jpg
Att göra det man gillar kan också vara att sjunga karaoke fast man oftast inte träffar en enda ton. Kom just hem från mitt livs första karaoketävling. Är fortfarande lite smått omskakad av alla baktakter, sura toner och musikaliska felskär jag fick uppleva som publik ikväll. Men det gör ju faktiskt ingenting, inte ett dugg. Det är så skönt att det finns arenor för alla, även för den som älskar att sjunga men som alltid fått höra att hen inte kan.
Det syntes att de älskade att stå på scen.
Att sjunga inför en publik som var där för deras skull.
De gjorde det de gillade.

Do what you like and like what you do.

Det här var inlägg 3/100 i #blogg100

Eld som skolutvecklingsmetafor

Har eldat ris nu på förmiddagen. Det är något med att låta kroppen jobba som gör att även huvudet kopplar av. Skönt.

Eldning

Det fick mig återigen att tänka på alla dessa metaforer kring eld som används när vi talar om utvecklingsprocesser i skolans värld.
Eldsjälar. Att brinna för sitt uppdrag.
Visst är det viktigt att det finns människor i organisationen som brinner för det de gör. Skolans eldsjälar är bensinen som gjuter liv i lågorna. Men alla som någon gång har vaktat en eld vet att om man kastar bensin på brasan så flammar det snabbt upp, men falnar lika fort. Kvar blir bara minnet av hur häftigt det var, det där som sprakade i början.
Det är samma effekt som framträder om man förlitar skolutveckling på eldsjälar. Människor som brinner för IKT-utveckling i skolan gör ofta och gärna det där lilla extra, men de orkar inte dra hela lasset. De falnar till slut, eller byter jobb. Jag tycker att man bör se teknikförtätning i skola och förskola som en brasa som ska brinna länge och en sådan kräver planering och eftertanke. Samt en stor dos tålamod. Det måste få ta tid om det ska bli bra. (Vilket också konstateras av Unos Uno)

Jag satt senast häromdagen i ett möte med en skola som var på väg in i en till en. Flera gånger under mötet ställde de ivrigt frågan: ”När tror ni att vi är klara med implementeringen, när kan vi det här?”  Tja, den frågan är liksom omöjlig att svara på utan att låta den studsa tillbaka till frågeställaren i öppen diskussion. Att dela ut datorer/plattor är inte svårt. Men vilken är visionen? Målsättningen? Handlingsplanen? Kompetensutvecklingsstrategin? När de frågorna kan besvaras kan vi börja forma svaret på frågan När. Och då handlar det fortfarande om år. Det tar tid att förändra arbetssätt. Det tar tid att utveckla organisationen – för det är det en till en handlar om. Det handlar faktiskt ganska lite om teknik.

Det tar tid att få fyr på en brasa som ska brinna länge.
Det kräver att man tänker till innan kring vilka träslag som brinner bra. (Vision, strategi, planering)
Det kräver att man organiserar träklabbarna så att syretillgången är god (Egen inre organisation)
Det kräver ständig tillsyn och övervakning (Regelbundna avstämningar och utvärderingar)
Det kräver att man då och då lägger på något som får fart på den del av brasan som brinner lite klent. (Inspiration)
Det kräver tålamod. Vissa pinnar tänker helt enkelt inte fatta eld. De är sura och vägrar att brinna. De kommer att fatta eld de också, de tar bara lite längre tid att få fjutt på. (Ja, du fattar vad jag syftar på…)
Det kräver att du som eldvakt står ut med att lukta pyton och få rök i ögonen emellanåt. (Det kommer motgångar. Två steg framåt, ett bakåt. Som i alla utvecklingsprocesser).

Satsa inte på eldsjälarna. Satsa på hela organisationen så att långsiktighet byggs. Se till att en till en-brasan är välplanerad och väl underbyggd, då kommer den att brinna och värma under lång tid.

Energi kan varken skapas eller förstöras, endast omvandlas i olika former. Gäller fysik såväl som skolutveckling.

Lånar avslutningsorden av Strindberg:
”…elden, min eld, är den största i Sverige…”

Det här var inlägg 2/100 i #blogg100

Wisstings nyårskarameller: Vad jag lärt mig under 2013

Nyårsafton 2013. Sitter och kurar i en stuga i Orsa Grönklitt. Det blåser ute och vädret är ganska ”uschlitt” som vi säger i Östergötland. Har just avverkat en mil i längdspåret och som alltid sätter tankarna igång när jag rör mig utomhus. Rundan födde några blandade funderingar och lärdomar från året som gick och aldrig kommer åter.

Lärdom 1: Att 4 är bättre än 1
To go fast, go alone. To go far, go together. Jag startade 2013 som ensam processledare i ATEAs skolgäng och avslutar det i sällskap med de tre drivna, inspirerande och synnerligen goa människor som anslöt under våren. Lisbeth, Patrik och Lena: Ni är värda den finaste nyårschampagne som går att uppbringa. Jag är så glad att ni sökte jobbet.

Lärdom 2: Att det låter som åska när en glaciär kalvar
Årets höjdpunkt var nog ändå resan till Grönland. Det går inte att med ord ge rättvisa åt skönheten, storslagenheten och kraften i den natur som mötte oss där.
Vi såg 150 m höga isberg. Och då syftar jag på det som syns. 90% ligger under ytan – you do the math.
Vi matade polarrävar ur handen.
Vi såg kalvande glaciärer i Eqi och kände båten vi stod på lyftas av den tsunami som bildades av de fallande ismassorna.
Vi såg människorna i byn Oqaatsut stycka en 18 m lång sillval. Det tog dem en hel dag. Har aldrig sett något så makabert, men ändå intressant, i hela mitt liv. Valfångsten är hårt reglerad och de får bara ta upp 2 st per år. Ingenting gick till spillo, allt som gick att använda togs tillvara.
Vi åt myskoxe. I kebab, på pizza, i köttfärssås, stekt som kotlett… Det är deras kossor. Smakar som nötkött, men med en märklig bismak.
Vi såg Supermanfilmen i en sporthall i Ilulissat.
Vi vandrade på inlandsisen och i en arktisk öken. Otroligt mäktigt.

Lärdom 3: Att angöra en brygga
Siwan fick jobba hårt under den underbara sommar som var. Har nu lärt mig att lägga till utan assistans. Stiligt är det inte, men det går. Hoppas på en lika fin sommar 2014 så att båtturerna kan bli lika många och långa även då.

Lärdom 4: Att #glitter gör underverk för jobbglädjen
Glitter is a state of mind. She who leaves a trail of glitter is never forgotten.
Kan man sätta guldkant på tillvaron så gör man det. Jobb som fritid. My partner in crime, Lena, och jag tänker ofta lika och vad gäller glitter och guldkant är vi rörande överens. 2013 var finfint, må 2014 bli ett minst lika glittrigt jobbår.

Lärdom 5: Att äta senap
Jag har alltid tyckt att senap är ett otyg. Fullständigt onödigt. Smakar konstigt. Besudlar den övriga maten. En förorening. Men under visst tvång och terapiliknande metoder har jag under julhelgen börjat förstå att det finns ett existensberättigande även för denna krydda. Tror faktiskt att jag under 2014 kan låta en och annan senapskryddad anrättning passera tandraden. Ingenting är omöjligt.

Lärdom 6: Att jag aldrig mera ska köpa gymkort
Nix. Jag är helt enkelt ingen gymmänniska. De gånger jag köpt kort har det alltid slutat med att de pass jag faktisk gick på blev historiskt dyra. Däremot gillar jag att träna och älskar att vara utomhus. Träningen nästa år kommer att bestå av löpning, cykling, paddling, skidåkning, skridskoåkning, vandring och andra må-bra-aktiviteter som fyller lungorna med frisk luft och sinnet med glada minnen. Kajakkurs är bokad och ny cykel inspanad. Har just för första gången nånsin kört milen på bättre tid än min allra hurtigaste kompis Heléne. Det kan bara ha berott på att jag hade bättre skidor än hon. 😄

Lärdom 7: Att ett förlorad tredjeplats ibland kan vara guld värd
Min kör kom fyra i EM i Holland i mars. Vi hade bara en ynka poäng upp till pallplatsen. I barbershopsammanhang är det ungefär som att förlora en spurtstrid i Vasaloppet med en tålängd. Bittert. Å andra sidan hade vi så ruskigt kul när vi var där och motgångar stärker. Det som inte dödar härdar. Julkonserten med Vocal Six var också ett minne från året. Det må finnas körer som är betydligt bättre än vi, men frågan är om de har lika kul tillsammans. Om någon av er Bellsare läser detta: Tack för ett kul år! /Kolmårdstrollet

Lärdom 8: Att vi borde resa mera norrut
För svenskar betyder semester ofta söderut. Medelhavet eller Thailand. Med Grönlandsresan i färskt minne styrdes kosan mot Lofoten i slutet av november. Många undrade varför man åker dit den mörka delen av året. En befogad undran. Lillsyrran Hedda flyttade dit i augusti för att plugga foto. Bra plats för den sysslan. Eftersom Lofoten alltid har legat högt på önskelistan över platser att besöka blev det en tur för att hälsa på henne. Mörkret och snön i november förstärkte bara intrycket av det karga. Herreminje, vad vackert det är. Jag har snorklat på Barriärrevet, sökt skugga under palmer på Fiji, klättrat på Kilimanjaro, sett solnedgången i Key West och badat med delfiner på Nya Zeeland…men Lofoten har något speciellt. Det där kalla, ödsliga, dramatiska är enastående. Det blir en tur tillbaka dit i sommar.

Lärdom 9: Det finns alltid andra läkare med andra metoder
Jag har inte kunnat sträcka ut mitt vänstra långfinger sedan en dispyt med en väskkryckare i södra Italien 2007. Välrenommerade handkirurger har varit överens om att inget finns att göra och skrivit intyg på att läget är kört. Under året tog jag kontakt med en arbetsterapeut i Uppsala jag fått tips om via Facebook. Första gången vi sågs lyfte hon på ögonbrynen och undrade förvånat: ”Har verkligen ingen pratat med dig om serial casting?” Om du sett bilder på min hand i sociala medier under året med en svart plastbit på fingret så är det ett seriöst försök att sträcka ut de mjukdelar i fingret som blivit för korta. Blinget på plasten är bara för att pigga upp situationen lite. Lite #glitter, liksom. I augusti var avvikelsen 60 grader, nu är den nere på 40. Till sommaren kan det vara klart. Håller min ena skomakartumme på att det funkar.

Lärdom 10: Att det är smart att gasa och skaffa bra fart när man har flow.
Det får du glädje av när det blir uppförsbacke. Gäller inte bara i skidåkning.

Inför 2014 gäller följande:
Skratta mycket
Äta gott
Umgås med människor som ger energi
Vistas utomhus så mycket som möjligt
Ha kul, helt enkelt

Eyes on the horizon, feet on the ground.

20131231-132324.jpg
Till dig som jag känt sen jag lärde mig gå
Till dig som jag sett på nätet, men aldrig stött på
Jag önskar dig ett Gott Nytt År
Och hoppas att du dina mål och drömmar når
En nyårsskål till er alla som jag känner
Vi ses i det nya året, vänner!

Våga vara barnslig!

Det finns massor av anledningar till varför det är utomordentligt bra att vara barnslig, men den främsta är att det gör livet lite roligare helt enkelt. Glömmer man bort att vara barnslig tappar man något viktigt. Tänk vad trist det vore att gå omkring och vara vuxen hela tiden!

Dessutom tror jag att vi skulle vara lite mera allmänbildade hela bunten om vi vågade ställa de där frågorna som man inte bör ställa som vuxen.
(Och jag gillar ju allmänbildning. Så mycket att jag t.o.m. ställde upp i ”Vem vet mest” en gång, men säg det inte till någon. Hur det gick? Det är preskriberat).

Anta att du faktiskt skulle ställa de där frågorna som din inre sexåring går och grubblar på. Säga dem högt. Som den här tweeten jag såg tidigare i höstas från @var_skola:

20131217-000533.jpg
Skulle du inte bli lite klokare då?
Diskussionsämnena med dina vuxna bekanta skulle iaf bli betydligt intressantare.

Varför inte testa med Ann-Marie Körlings favoritfråga:

– Hur väger man en blåval?

Kompisarna från 1983

”I wonder what it all meant. Was it just a place where we spent four years of our life, or was it something else?”
Frank Underwood, House of Cards

Frank har haft en (lite för) rolig kväll med kompisar från förr och sitter och filosoferar om vad åren på campus egentligen betydde. Det fick mig att tänka tillbaka på de skolor jag själv gått i, det har ju blivit några stycken genom åren. Smedsby, Zederslund, Platen, Uppsala universitet

Poäng till den som ser mig...

Bilden är från klass 1. Tror jag. Den är i så fall tagen 1983 på skolgården på Smedsby skola i utkanten av Motala. Mittemellan snurrstången där vi gjorde ”dödshoppet” varje rast och skogen där hästhoppningsbanan och kojorna låg. Utanför klassrummet hade vi varsin klädkrok med namn på och på bänklockets undersida satt bilder på Carola. Året efter fanns även bilder på Herrey’s hos några av oss. Aldrig både och, man valde sida. Böckerna var inslagna i det finaste pappret som fanns på Walfrid Nilssons bokhandel. Även den slitna Vad var det jag läste-boken som sju ungar haft innan mig och som var full med kladd, blev fin i det blanka pappret.
Vi hade OÄ och räknade med äpplen i Hej Matematik.
Vi skrev fina a och A i randiga häften. Några @ skrev vi aldrig.

Vi åkte inte till Thailand på semester. Thailand låg så långt borta att man troligen behövde tidsmaskin för att komma dit. Nej, åkte vi överhuvudtaget utomlands funkade Norge eller Danmark bra som exotism. På sportlovet fick vi små häften från Korpen för att fylla i hur vi rörde på oss. Träning ansågs visst viktigt även då, trots att man inte kommit på att kolhydrater var livsfarligt och att det nog är ok att röka inomhus, bara man håller sig vid köksfläkten.

McDonald’s hade ännu inte kommit till storebrorstaden Linköping och det mest digitala vi hade var att spela Donkey Kong.
Ingen av oss har märkeskläder. Det var inte viktigt med Abercrombie då, Kapp Ahl dög bra.
Personernas Facebookbilder idag skiljer sig en del från den look som sportas ovan.

Vi satte båtarna i bäcken
såg dom flyta in i tunneln
Kanske vidare mot Vättern
och kanalen ut till Nordsjön
över vågorna mot Irland
ut på havet och sen blåsa
iväg och aldrig komma tillbaka
mer till bäcken
där det började

Ur Söndermarken, Lars Winnerbäck

Ville nog inget speciellt med det här inlägget. Bara dela med mig av en bild från förr och försöka se det vatten som runnit under broarna sedan slutaren stängdes på fotografens väldigt analoga kamera.

Ser du mig…?

Jag gillar skolan. Och skolstarten.

Jag gillar skolan. Jag gillar när den drar igång i augusti.
Ska försöka bena ut vad det är jag gillar.

Jag gillar skolförtroende och goda relationer för lärande.
Många elever börjar skolan under veckan. Om jag skulle ta emot elever kommande vecka skulle jag investera tid i att bygga relationer, både med eleverna och deras föräldrar. Nya eller återvändande, det spelar ingen roll. Jag skulle ha en skolstartsfest med elever och föräldrar för att fira att det nya läråret är igång. Vi skulle fika och småprata om det som faller oss in. Vi skulle skratta. Vi skulle släppa ballonger mot himlen med hemliga önskningar i. Vi skulle leka och lära känna varandra. Vi skulle prata om vad som kommer att hända under året och testa nya lärredskap tillsammans för att prata om vad de kan användas till. Vi skulle läsa högt för varandra. Vi skulle vara både analoga och digitala. Föräldrar som vill vara med skulle vara välkomna att hänga med oss och förstå vår gemensamma kontext. Kanske skulle vi geocacha i skolans närområde.
Varför då detta myspys? Därför att inget är viktigare än att bygga ett förtroende för skolan och goda relationer mellan de som vistas inom dess ramar. Om jag inte har mina elevers och föräldrars förtroende så spelar det ingen roll hur nyskapande jag är i min undervisning.
Lärande görs tillsammans. Kunskapande görs tillsammans. Det är aldrig en envägskommunikation.

Jag gillar olika.
Skolan visar upp ett tvärsnitt av samhället. Inte alltid tyvärr, men ofta. I ett klassrum finns alla typer, det är det som är så charmigt med ett gäng ihopslumpade människor. Angående den senaste veckans debatt om Ryssland och Emma Greens regnbågsnaglar så tycker jag personligen att det var modigt och bra gjort. Även mina egna naglar är i skrivande stund väldigt färgglada. Diskriminering är unket och ska bekämpas i vilken form den än visar sig. Alla ska få synas, höras och tillåtas att vara den man är och där har vi vuxna ett stort ansvar genom att leva som vi lär. Om inte vi vuxna kan respektera alla walks of life, hur kan vi då kräva det av våra barn? Läste nyss på Twitter om en obekräftad undersökning som visade att barn oftare känner sig mobbade av vuxna än sina jämnåriga. Stämmer det så är det fruktansvärt.
Olika är bra. Olikheter berikar. Olika lär oss om världen.
Även Shakespeare, Leonardo da Vinci, Elvis och Marie Curie satt ju i någons klassrum en gång. Jag hoppas att deras lärare lät dem synas som de ville bli sedda. Som de udda, härliga fåglar de förmodligen var.

Jag gillar vuxna som ser barn som medmänniskor, även om de är lite kortare.
Och det ser jag nästan överallt på de skolor jag besöker. Härligt. Det är vi vuxna som sätter ramarna för klimatet på skolan. Vårt sätt att agera talar om för eleverna hur man är på den arbetsplats vi delar. Om vi väljer att se och tilltala barn och ungdomar som kompetenta varelser som vill lära och göra gott är jag övertygad om att de växer lite snabbare.
Har en liten önskan bara; Kan vi inte komma överens om att sluta kalla det för ”trivselregler”? De där som vi i någon slags demokratisk anda skriver tillsammans med eleverna. Två ord som inte alls trivs tillsammans har klumpats ihop till ett. Ingen bra symbios.

Jag gillar politiker som är med i samtalet på riktigt.
Jens Stoltenberg, Norges statsminister, är ett föredöme inom sociala medier. På Twitter skickade han igår ut filmen här nedan. Om att se varandra. Om att respektera olikheter. Om att inkludera istället för att stänga ute. Viktigt speciellt nu i skolstartstider, men även alla årets följande veckor.

Voksne skaper vennskap HD from Utdanningsdirektoratet on Vimeo.

Jag gillar förväntan.
Den känslan som infinner sig när allt är nytt. Ett nytt lärår. Att få kicka igång något som känns inspirerande och fräscht. Något som man verkligen tror att eleverna ska gilla. Något som man tror att man själv kommer att gilla.

Jag gillar möjligheter.
Friheten våra styrdokument ger att skapa nya lärmöjlighter och nya lärvägar för eleverna. Bryta ny mark. Testa en annan stig det här året, kanske med nya kollegor, kanske även med nya elever. Möjligheterna äro legio, det gäller bara att se dem.

Jag gillar skolstart, helt enkelt.
Have a good one, folks!

Skrota sommarlovet!

Se där. Enbart pga rubriken var det säkert en och annan som klickade på länken. Alla tycker något om ämnet.

Igår, mitt under lärarnas sommarlov, fördes en livlig diskussion om skolans terminssystem på Twitter. Jag har länge tyckt att sommarlovet är för långt, både för lärare och elever. Under min tid som lärare hade jag i varje klass elever som fick ont i magen redan i maj för att sommarlovet närmade sig. De hade det jobbigt hemma av olika anledningar och såg inte fram emot att vara med familjen hela sommaren. Skolan är för många en trygghet som försvinner från mitten av juni till mitten av augusti. En evighet för ett barn.

Ett annat skäl är kunskapstappet som det långa sommaruppehållet medför. Lärandet behöver kontinuitet och regelbundenhet, speciellt viktigt är detta om den lärande har svårigheter. Ett två månader långt uppehåll är riktigt dåligt för elever med läs- och skrivsvårigheter t.ex. Höstterminsstarten innebär ofta att backa bandet och det tar lång tid att veva igång motorn igen.

Sommarlovet är dessutom en relik från en tid då skolan anpassade läsåret efter jordbruket. Barnen behövdes hemma under sommaren och skolan tog paus. Det är nog inte så många svenska elever som behöver vara hemma för att hjälpa till med slåttern längre… Sommarlovet ska vara ledig tid, men många barn tillbringar stor del av sitt sommarlov på fritids ändå, eftersom föräldrarna jobbar.

Missförstå mig rätt. Vila behövs. Sammanhängande vila är viktigt, både för små och stora. För att återhämta sig, för att reflektera, för att orka. Men måste skolan ha två terminer med jättelångt uppehåll mellan läsåren? Kan det inte vara bättre med tre terminer med något kortare uppehåll?
Lade av den anledningen ut följande fråga på Twitter igår:

20130801-173632.jpg

Diskussionen blev lång och livlig. Tyvärr fick vi aldrig till någon hashtag, men om du letar bland mina senaste tweets (31 juli -13 om du läser detta senare) så hittar du säkert trådarna. Vi var tämligen överens om att systemet skulle må bra av en översyn, men hur det praktiskt skulle se ut…ja, där finns ett jobb kvar att göra. Diskussionen pendlade också mellan att handla om elevens perspektiv, och lärarens. Kanske skulle även elever ges ett visst antal ”semesterdagar” att ta ut när man behöver vara ledig eller när mål uppnåtts? Kanske skulle man ha skolan öppen även under sommaren för de elever (och lärare) som vill jobba? Det blev till slut så många mentions på kort tid att mitt Twitterkonto bromsade. Jag fick ta paus emellanåt för att låta kontot hämta andan. Då är det hett.

Flera länder tillämpar redan treterminssystem och frågan om flera terminer har lyfts regelbundet i Sverige de senaste åren, det ser man på en enkel googling. Dock ej på beslutsfattande nivå, mig veterligen.

Jag tror att ett annat skolår skulle vara bra för både lärare och elever.
Vad tror du?

Det är frågan som är frågan

För det första funderar jag över mängden frågor som ställs i ett klassrum under en dag i skolan. Det är många.
För det andra funderar jag på hur många av dessa som pedagogen formulerar utan ett förväntat svar i bakhuvudet. Det är aningen färre.
För det tredje funderar jag på hur det går med utvecklingen av dessa pedagogiska frågeformuleringar nu när undervisningen i allt högre grad stöds av datorer och plattor. Sådär, visar många undersökningar. (Ex. Skolverket, 2013 och Ateas rektorsundersökning 2012)
Det sistnämnda tänkte jag fundera kring skriftligen en stund här nedan. Häng med om du vill.

8 av 10 lärare och ca var tredje elev i grundskolan har idag tillgång till en egen dator, men de teknikförtätningar som genomförts har på många ställen inte gett det pedagogiska lyft man eftersträvar. Arbetssättet har inte förändrats så mycket som man hoppats. Varför går utvecklingen så långsamt? Jag tror att svaret på den frågan är precis det första man kommer att tänka på: Därför att lärarna inte ges det stöd de behöver i den utsträckning som krävs. Det är en enorm omställning av arbetssätt som förväntas av den enskilda pedagogen. Då räcker det inte med ett par föreläsningar och en och annan studiedag. Pedagogerna behöver regelbunden utbildning och påfyllning av inspiration och tips. Handledning. Arenor för att diskutera med varandra och ta del av goda exempel. Tankebrottning. De behöver nätverka och besöka andra skolor. Konkret stöd med själva handhavandet. Och nej, man blir inte ”klar med it-implementeringen” på ett år. Hur långt är ett snöre? När är internet färdigutvecklat? Den här omställningen är en process som måste tillåtas att pågå länge och man behöver hela tiden hålla frågan på bordet. I den bästa av världar finns också en inre organisation som kan äga och driva utvecklingsfrågan. En processgrupp, ett IKT-stöd eller vad man nu väljer att kalla det.

På många skolor/kommuner drivs utvecklingen av s.k. eldsjälar, personer som tycker att det här är viktigt och som lägger mera tid än vad som förväntas av dem. Sin fritid, helt enkelt. Det är fantastiskt med eldsjälar…tills de byter jobb. Som jag ser det är 1:1 en brasa som ska brinna länge och en sådan stressar man inte. Den tar sin tid att få fyr på. För att lyckas med teknik i skolan krävs ett tydligt pedagogiskt ledarskap, tillgänglig teknik och ett bra innehåll för lärandet. Istället för ”vi tar datorutbildningen efter utbildningen i formativ bedömning”, anordna utbildning i formativ bedömning med digitala verktyg. Kör learning/lesson studies där datorn används i undervisningen för att utveckla metoden. Ha regelbundna Teach meets, Ed camps och andra mötesformer för att kunskapsdela. Bjud in andra skolor. Fika mera!

Men ok, nu svävade jag ut en aning. Hur förändrar vi lektionsdesignen när eleverna har en egen dator eller platta? Låt mig plocka tillbaka frågan till klassrummet där den hör hemma:
Ställ frågor som utmanar eleverna, som kräver ett svar med förståelse. Kontext.
Våga ställa öppna frågor. Våga låta elevernas resultat bli något du inte hade förväntat dig.
Formulera frågor och uppdrag som känns relevanta för eleverna. Frågor som nyttjar nätets styrkor och som gör att eleverna tränar de förmågor som ska eftersträvas i våra läroplaner. (21st century skills, helt enkelt, men mera om 21CLD i ett annat blogginlägg).
Använd en modell för planering och bedömning som alltid inkluderar ett formativt förhållningssätt och ett kommunikativt och publicistiskt arbete med internet. Lärande ÄR och ska få vara roligt och det blir betydligt roligare med en fråga som utmanar och ett uppdrag som är skarpt och nära eleverna.

Down n’ dirty, så här menar jag:

Fråga inte när Karl XII dog. Fråga om varför han befann sig i Norge och be eleverna att göra ett poddradioprogram som förklarar omständigheterna kring hans död. Vara unga reportrar vid Fredriksstens fästning en kylig novemberdag 1718.

Be någon på kommunen skriva ett brev där eleverna uppmanas att undersöka djur- och växtlivet i sjön och sedan skriva en Wikipediaartikel om sitt resultat. Andra får ta del och elevernas arbete blir på riktigt. Dessutom lär de sig hur Wikipedia fungerar. Väggtidningar är urtrist. Eleverna förstår inte syftet och ingen annan än läraren läser och beundrar.

Läs böcker, diskutera och skriv bokrecensioner i bloggform. Bjud in författaren att delta i samtalet. De ställer ofta och gärna upp.

Vem bodde här innan skolan byggdes? Utforska närmiljön med augmented reality eller geocaching. Märk upp intressanta platser med QR-koder eller placera ut egna cacher så att grannarna kan ta del av vad eleverna lärt sig.

Be din rektor att uppmana eleverna att skapa ett eget läromedel. Gör ex. film av multiplikationstabellerna och publicera på en egen Vimeokanal. Elever i andra skolor kan dessutom ta del av den, win win.

Be eleverna att efter labben om elmotorn göra en instruktion i Snapguide som förklarar varför och hur det fungerar som det gör. Förutom att lära sig om elmotorn kan andra kan ta del av kunskapen. De får uttrycka sig och använda hela sig.

Det här var bara ett utkastande av uppslag till saker man skulle kunna göra. De behöver naturligtvis finliras, kopplas till kunskapskrav och centralt innehåll, förmågor, bedömning m.m. Ni vet allt det där. Hade jag elever fortfarande så vet jag massor av saker jag skulle vilja göra tillsammans med dem. Jag var en nyfiken lärare. Jag är fortfarande nyfiken.

Som man säger i Singapore; Teach less, learn more.

Som vi frågar får vi svar. Vi behöver utveckla frågan och vi behöver göra det tillsammans.
För att göra detta behöver pedagogerna utbildning, inspiration och tid till diskussion och reflektion. Nästan i överdoserad kvantitet.

Jag låter Kalle avsluta det här inlägget, lite syrligt men hjärtligt. Tack för att du läste ända hit.

CH940127_JPG
http://bestofcalvinandhobbes.com/2012/05/calvin-mocks-education-system-and-teacher/