”- Hej! Kan jag hjälpa dig med något?”

Jag har tänkt skriva det här länge. Det har bara inte blivit av, men det fruktansvärda som hänt i Trollhättan idag gör det så förfärligt aktuellt att jag måste.

Jag rör mig i svenska skolor och förskolor varje vecka. Ofta kommer jag till skolor där ingen känner mig och varje gång jag kliver innanför dörrarna slår det mig hur lätt det är att komma in. Jag kan röra mig obehindrat och ingen frågar nånsin vem jag är. Jag minns faktiskt inte ens när det hände senast. Ibland undrar jag om jag ens syns. ”Hallå? Jag är besökare. Undrar ni inte vem jag är och vad jag gör här!?”

I kontorsbyggnader finns det oftast en reception där man anmäler sig och sitt ärende. På skolor och förskolor går det ofta bra att stega in obemärkt. Varför?

Det borde vara så självklart. Snälla du som jobbar bland barn och ungdomar – nästa gång du ser en för dig okänd person på din skola eller förskola, fråga:

”- Hej! Kan jag hjälpa dig med något?”

Det som inte kunde hända här i Sverige har nu hänt. Mot människor som vill skada till varje pris kan vi nog aldrig skydda oss, men vi kan göra det vi kan för att kontrollera vilka som rör sig runt de barn och ungdomar som skolan ansvarar för. 

Jag hoppas att det som hände på Kronan blir en väckarklocka och att vi blir medvetna om att våra skolor är vidöppna. Mina varmaste tankar idag går till alla som drabbats av det allra värsta på en plats som borde stå för trygghet och omtanke.

After SETT

Vi hade en fantastisk AW igår. Drygt 100 pers kom och minglade på ATEAs kontor och Sara Sangfelt och Mauricio Contreras höll underhållningen på hög nivå.

Nu är SETT över för denna gång. Två dagars närkontakt mellan mina fotsulor och Kistamässans betonggolv har satt sina spår i muskler jag inte känt av på länge, men kul har det varit! Det är alltid roligt att se alla i ankdammen i levande livet och jag har hunnit prata med en stor skara nya kontakter från hela landet.

Någon sade att 4500 pers besökte SETT och det kan nog stämma. Lokalerna verkar dock redan har blivit för trånga, köerna till föreläsningarna var långa och många kom aldrig in på det man ville höra, trots 30 min i kö. Nästa år sprids SETT ut över tre dagar, det borde lösa en del av problemet.

Jan Björklund och Ibrahim Baylan var på plats idag. Jag hann att lyssna lite på JB, samtalet modererades av Annika Dopping. Vet inte riktigt vad jag tycker om det han sade. Det var inte så mycket nytt och han var ganska populistisk. Sade det vi ville höra. Han var väl medveten om vilken publik han stod inför. Och så är det ju valår gu’bevars.

Vi avslutade dagen med ett berikande snack med Rebel Learners. Självklart tog vi en #selfie a la Oscarsgalan. Selfietrenden har verkligen gått bananas under dessa SETT-dagar, bjussar på vår. 😃 Bilden togs av @fruedholm. 20140508-212146.jpg

Tack #SETT2014 för i år!

Det här var det 69:e inlägget i #blogg100. Skrivet med ömmande muskler och nya, glada minnen bakom pannbenet.

Eld som skolutvecklingsmetafor

Har eldat ris nu på förmiddagen. Det är något med att låta kroppen jobba som gör att även huvudet kopplar av. Skönt.

Eldning

Det fick mig återigen att tänka på alla dessa metaforer kring eld som används när vi talar om utvecklingsprocesser i skolans värld.
Eldsjälar. Att brinna för sitt uppdrag.
Visst är det viktigt att det finns människor i organisationen som brinner för det de gör. Skolans eldsjälar är bensinen som gjuter liv i lågorna. Men alla som någon gång har vaktat en eld vet att om man kastar bensin på brasan så flammar det snabbt upp, men falnar lika fort. Kvar blir bara minnet av hur häftigt det var, det där som sprakade i början.
Det är samma effekt som framträder om man förlitar skolutveckling på eldsjälar. Människor som brinner för IKT-utveckling i skolan gör ofta och gärna det där lilla extra, men de orkar inte dra hela lasset. De falnar till slut, eller byter jobb. Jag tycker att man bör se teknikförtätning i skola och förskola som en brasa som ska brinna länge och en sådan kräver planering och eftertanke. Samt en stor dos tålamod. Det måste få ta tid om det ska bli bra. (Vilket också konstateras av Unos Uno)

Jag satt senast häromdagen i ett möte med en skola som var på väg in i en till en. Flera gånger under mötet ställde de ivrigt frågan: ”När tror ni att vi är klara med implementeringen, när kan vi det här?”  Tja, den frågan är liksom omöjlig att svara på utan att låta den studsa tillbaka till frågeställaren i öppen diskussion. Att dela ut datorer/plattor är inte svårt. Men vilken är visionen? Målsättningen? Handlingsplanen? Kompetensutvecklingsstrategin? När de frågorna kan besvaras kan vi börja forma svaret på frågan När. Och då handlar det fortfarande om år. Det tar tid att förändra arbetssätt. Det tar tid att utveckla organisationen – för det är det en till en handlar om. Det handlar faktiskt ganska lite om teknik.

Det tar tid att få fyr på en brasa som ska brinna länge.
Det kräver att man tänker till innan kring vilka träslag som brinner bra. (Vision, strategi, planering)
Det kräver att man organiserar träklabbarna så att syretillgången är god (Egen inre organisation)
Det kräver ständig tillsyn och övervakning (Regelbundna avstämningar och utvärderingar)
Det kräver att man då och då lägger på något som får fart på den del av brasan som brinner lite klent. (Inspiration)
Det kräver tålamod. Vissa pinnar tänker helt enkelt inte fatta eld. De är sura och vägrar att brinna. De kommer att fatta eld de också, de tar bara lite längre tid att få fjutt på. (Ja, du fattar vad jag syftar på…)
Det kräver att du som eldvakt står ut med att lukta pyton och få rök i ögonen emellanåt. (Det kommer motgångar. Två steg framåt, ett bakåt. Som i alla utvecklingsprocesser).

Satsa inte på eldsjälarna. Satsa på hela organisationen så att långsiktighet byggs. Se till att en till en-brasan är välplanerad och väl underbyggd, då kommer den att brinna och värma under lång tid.

Energi kan varken skapas eller förstöras, endast omvandlas i olika former. Gäller fysik såväl som skolutveckling.

Lånar avslutningsorden av Strindberg:
”…elden, min eld, är den största i Sverige…”

Det här var inlägg 2/100 i #blogg100

Förskolan är SÅ mycket bättre än gymnasiet

I utvecklingsbenägenhet alltså. Hej och hå, nu har jag förmodligen retat upp en och annan som blev förbannad bara av att läsa titeln. Men det är så jag ser det. Jag ska förklara vad jag menar:

Det är inte helt politiskt korrekt att säga så här, men för oss som har förmånen att jobba med utvecklingsfrågor över hela utbildningsspannet är det tydligt; Ju äldre eleverna blir, desto svårare är det att implementera nya metoder och arbetssätt. I förskolan möts man oftast av en nyfiken och entusiastisk inställning, medan gymnasielärare oftare är skeptiska och tveksamma.

I veckan som gick hade jag och Lena heldagsutbildning på en förskola norr om Stockholm som har iPads i sin verksamhet. Det var precis lika kul som det brukar vara och en givande dag på många sätt. Pedagogerna sög i sig de tips vi delade med oss av och satte snabbt igång att diskutera hur de exempelvis skulle arbeta med QR-koder på förskolans avdelningar.
Samtidigt så har jag även den gångna veckan försökt att uppdatera mitt bibliotek av bra exempel från gymnasiet. Det vimlar av bok- och klassbloggar från förskolor och grundskolans tidiga år, men när man söker efter publicerade gymasieexempel är det betydligt glesare. Varför är det så? Argumenten jag hör från gymnasielärare är tidsbrist och alltför många elever. Korta kurser och timmar som inte räcker till. Jag förstår argumentet, men godtar det inte. Jag har full förståelse och respekt för utmaningarna i läraruppdraget, men eleverna har rätt att använda moderna verktyg och metoder för sitt lärande. Om det inte går att undervisa med moderna metoder behöver man se över organisationen.


Naturligtvis generaliserar jag, det är klart att det finns nytänkande och modiga gymnasielärare/-skolor som gör bra saker, här t.ex. Jag skulle bara önska att de var flera. Jag är också medveten om att förskolan har bättre förutsättningar att kunna ta in nya metoder iom att den inte är inrutad i kurser och timplaner på samma sätt.
Men det handlar om inställning. Att se möjligheter och att våga ge utrymme för positiva sidoeffekter. Att våga prova.

Eller som en förskolepedagog jag träffade i veckan uttryckte det:
”Om vi gör det här med våra förskolebarn kommer de att få tänka om i förskoleklassen och i årskurs 1. Barnen kommer ju redan att kunna det mesta som de brukar göra!”
Sug på den meningen ett tag och fundera på vad det betyder.
Positiva sidoeffekter var det ja. 🙂