Summering av #blogg100

Redan klart?
Det var så det kändes idag när jag insåg att det var idag som det sista inlägget skulle postas. När jag hoppade på det här tåget i vintras kändes 100 dagar ouppnåeligt, men nu är det plötsligt målgång. Och vid mållinjen ska det summeras. Så hur gick det då?

Jag skrev ett inlägg om dagen i 100 dagar, det gjorde jag faktiskt. Däremot måste jag erkänna att ett av dem inte postades på rätt sida midnatt. Den 12 april kom inlägget ca kl. 02, men jag justerade tiden så att datumet ser rätt ut. Även om någon annan kanske tycker att det är ok att göra så, så fuskade jag i mina ögon.

Egentligen spelar det ingen roll om det var ok eller fel enligt andras regelböcker, eftersom jag bara gjorde detta experiment för min egen skull. För att testa om jag hade något att säga varje dag i hundra dagar.
Det hade jag inte. Det blev alldeles för många nödinlägg som kom till bara för att jag var tvungen att skriva något.

Jag har mestadels bloggat i wordpressappen från mobilen och paddan. Tycker det är bökigt att hantera bilder i appen, men annars fungerar den fint.

Som det känns just nu så kommer jag inte att vara med i #blogg100 nästa år, fast man ska aldrig säga aldrig. 🙂 Det har varit kul och det har fått fart på mitt bloggande igen, men att skriva varje dag är inte nödvändigt för mig. Jag kommer att återgå till att skriva när jag har något jag vill säga och som jag vill att andra ska läsa. Då lägger jag ut det i sociala medier för att folk ska hitta det. Under #blogg100 har jag nästan aldrig gjort det, för att inläggen inte känts värda att sprida.

En positiv sak som #blogg100 fört med sig är att jag nog kommer att skriva mera om sådant jag gör utanför jobbet, för den egna dokumentationens skull. Om sånt som sätter guldkant på tillvaron. Som #glittrar. Det är roligt.

Det här var det hundrade inlägget i #blogg100.
Tack Lena. Utan din draghjälp hade jag inte tagit mig ända hit.

Sång med utsikt

Sprang Österåkersmilen (5 km) idag och firar nu sommar i en stuga i Dyvik, strax nordost om Åkersberga. Vi äter gott, sjunger och njuter av försommaren i en äkta idyll i Roslagen.

Och idag firar syster Linda bygglovshandläggarexamen. Grattis, sis!

Inlägg nr 99 i #blogg100. Snart i mål. 😃

Nationaldag med sving

Firade nationaldag på golfbanan idag. Gick 18 hål på Nacka GK i shorts och t-shirt och njöt stort av försommarvädret. Det hade varit slagtävling innan vi gick ut så det stod svenska flaggor längs fairway. Idag var det kul att spela! Är nöjd med mitt spel och hade bra känsla i slagen större delen av rundan. Det är inte alltid så, så jag njuter när det inträffar. 😃

På hemvägen bjöd syster yster på Amarone och nu bjuds film och godis hemma i soffan.

Grattis på födelseda’n, Sverige!

Det här var inlägg nr 98 i #blogg100.

5 juni

Att få de här småtrollen att stå stilla tillräckligt länge för att fotas är ungefär lika enkelt som att hoppa jämfota över Göta kanal. Sanningen är såklart mutor. ”Står ni stilla och ler och håller i varandra så får ni godis”.
Signe (värsta gottegrisen av de två) sög tag i brorsan och log mot kameran i tillräckligt många millisekunder för att hinna förevigas. Fotografen, min syster och deras mamma, brände av så många bilder hon hann på den tid som erbjöds. En satt mitt i prick.20140605-220239-79359632.jpg5 juni.
Idag fyllde Malte år, handens alla fingrar, och poserade i stråhatt med lillsyrran hemma i trädgården.
Idag är det ett år sedan Hedda tog studenten och firade med blåsorkester i Lemunda.
Och idag åkte farmor ambulans med ett snart 90-årigt hjärta som slår alldeles för fort.
Jag hoppas att hon repar sig.
Jag vill ha henne kvar.

5 juni presenterade livet i ett nötskal. Det blev stoff till det 97:e inlägget i #blogg100.

Tid

Tid är ett relativt begrepp. Ibland går den fort, ibland alldeles förskräckligt långsamt. Fascinerande det där.

Med vissa personer har man svårt att få tiden att gå, svårt att hitta saker att prata om. Det klickar liksom inte.

Med andra personer går tiden fort. Man kan prata hur länge som helst, om precis vad som helst.
Högt och lågt. Glatt och ledsamt.
Man behöver egentligen ingen anledning att ringa. Man gör verbala volter mellan samtalsämnena och vet oftast på förhand hur den andre kommer att avsluta meningen. Som om man delade en mental Drive.

Det är en ynnest att få ha det så och jag är glad att det alltid finns i ett headset nära mig.

Inlägg nr 96 i #blogg100 skrevs med en studentskiva med karaokemaskin strax utanför sovrumsfönstret. Nu skrålas ”Stad i ljus”. Tommy Körberg bor en km härifrån. Överväger att ringa hit honom för att festa med kidsen.

Var är jag?

Ich bin ein…vadå?

Ja, det är nog så det kommer att kännas om några veckor. Kalendern är smockfull av far och fläng över landet nu i skolavslutningstider. Det kräver en hel del logistikplanering att få ihop det så att man tar sig fram till alla mjölkpallar runtom i landet jag har förmånen att få besöka. Men kul är det nästan jämt!

Snart får jag dessutom åka till Jämtland igen. Det är alltid lite extra kul. Je å min inre surjamt ser huskut myshje fram te ne.
Jamtland, Jamtland, jämt å ständut.

Å det här blev visst inlägg nr 95 av 100 i det däringa #blogg100. Ser man på.

Kalas på g

Idag har jag köpt en fin present till en fin kille. Han fyller 5 på torsdag och ska kalasas.
På fredag fyller Sverige år. Hon ska visst också uppmärksammas.
Fast inte lika mycket som femåringen. Han är bäst.

Det 94:e inlägget i #blogg100 blev en nödpost, dagen blev nämligen natt lite för fort.

Skog & hav

Det har varit en fin försommardag idag och sådana ska enligt min bok levas och upplevas utomhus.

Dagens aktiviteter blev cykling och båt. Har länge varit lite sugen på att köra det s.k. Gröna spåret mellan Hellasgården och Saltsjöbaden. Det är 11 km långt från norra änden av Källtorpssjön tills dess att stigen mynnar ut vid Erstaviksbadet i Saltis. Det var inte helt lätt att hitta på sina ställen, men det gick över förväntan bra. Spåret går mestadels i barrskog på torra stigar och släta hällar som gjorda att cykla på. Mot slutet var det rotigt och stenigt och en och annan ”va f-n!”, ”h-e!” och ”j-ar!” ekade bakom pannbenet. Men det är ju kampen som är lite av det roliga, skam den som ger sig!

Svettig och skitig tog jag sedan Saltsjöbanan hemåt igen. Ett bra beslut, eftersom blodsockernivån befann sig i fritt fall vid det laget. Note to self: Skippa aldrig att packa nåt att äta, även om du käkat duktigt precis innan du sticker ut…det blir dåligt. 😊
20140601-212106-76866868.jpg
Eftermiddagen tillbringades på vattnet. Siwan fick ut och springa lite och tog oss till en liten holme inte långt från bryggan. Här avnjöts kaffe, munkar, bok, måsskri och solens värme i ansiktet.
20140601-212607-77167815.jpgDet viktiga är inte att komma långt.
Det viktiga är att komma ut.
Mission completed.

Det här var det 92:a inlägget i #blogg100 och jag vill ha flera dagar som denna.

Att springa till Stockholm maraton

Jo, precis. Jag sprang till Stockholm maraton. Jag skulle aldrig komma på tanken att springa 4,2 mil, men hemifrån och till närmaste kontakt med bansträckningen vid Slussen är det ca 4 km. Jag sprang dit, tittade en liten stund på alla tappra löpare, och sprang sedan hemåt igen. Det var ett test. 8 km har jag aldrig sprungit förut.

Det kanske kan låta fantasilöst att springa fram och tillbaka på samma sträckning, men med vattnet som ständig följeslagare blir det aldrig trist. Det är så vackert så här års. Dessutom får man navigera mellan vilsna kryssningsturister på Stadsgårdskajen, vilket ger det hela en extra spänningsdimension. 😄

Dagens runda blev det längsta jag nånsin har sprungit och jag är stolt och överraskad över att jag kunde. För ett par år sedan hade jag skrattat om någon hade sagt att jag skulle göra det. Visst, jag slog av på takten vid två tillfällen och jag pausade ett par min vid maratonlöparna, men jag är nöjd ändå.
20140531-225142-82302148.jpg
Det här var inlägg nr 92 i #blogg100 och denna växlandemolnighetslördag avslutades med chips och Mission Impossible tillsammans med god vän. Bra skit.

Nytt blir gammalt vääääldigt fort

Det är både nyttigt och roligt att påminna sig om hur fort teknikutvecklingen går, speciellt när man jobbar med det. Det vi tycker är nyast, ballast och top of the line blir helt ute, obrukbart och värdelöst innan vi hinner blinka.

Jag minns vår första dator. En Macintosh modell större. På den kunde man skriva, inte så mycket mera. Ett gäng dokument fick plats på hårddisken, resten fick vi lägga på disketter. Spel och andra roligheter var inte att tänka på. Men cool och bra var den för den tidens standard.

Hittade den här lilla rullen i sociala medier idag. Den fick mig att le.
Se den, du kanske ler du också. 🙂

Inlägg nr 91 i #blogg100 blev en backspegel. I morgon tänker jag nog se framåt igen.