En liten tiger i en liten sko

Här

Värme, tända ljus, nära och kära i tryggt förvar och en smördegsinbakad torskrygg i ugnen. 

Där

Allt det andra. Det som vi fruktar mest. Ofrihet, otrygghet och flykt. Kanske till och med död.

Idag har jag gjort något som jag aldrig gjort förut. Som volontär för initiativet ”Vi gör vad vi kan” tillbringade jag dagen i Globens annex där vi sorterade och packade inkommande kläder och skor som ska fraktas till Lesbos för att hjälpa de som flyr från Syrien. 

När en liten pojke flöt iland på en strand i Turkiet vaknade svenskarna. Det som händer i och utanför Syrien är ingenting annat än vidrigt, men all den godhet och vilja att hjälpa till som flödar i Sverige nu är fantastisk att få uppleva. Vi gör vad vi kan har hittills samlat in över 9 miljoner kronor och mycket mera kläder och förnödenheter än man någonsin vågat hoppats på. Nu återstår att frakta ner allting till Medelhavet. 

Jag är privilegierad och jag är medveten om det. Pengar har jag skänkt, men det kändes väldigt bra att få möjligheten att hjälpa till mera direkt. Kartonger med min handstil på kommer att öppnas på Lesbos och skorna som jag lagt däri kommer att hjälpa familjer på flykt.Det är otroliga mängder som skänkts. Lastbil efter lastbil kom från insamlingsplatserna och högarna växte. När jag gick efter 5 timmars jobb hade vi ungefär dubbelt så många påsar och kartonger att sortera som när jag kom. 

Jag, och många med mig, sorterade skor efter storlek och herr/dam/barn. Tusentals par passerade våra händer under det pass jag jobbade idag. Trasiga slängdes. Blöta skor sorterades undan och kommer efter torkning att skänkas till andra organisationer, Human Bridge till exempel.  

Barn ska inte behöva fly, men det gör de. De flyr de också, ibland ensamma. I vissa barnskor lade vi små leksaker som människor hade skickat med. Det sista jag gjorde innan jag lämnade Annexet var att lägga en liten mjukistiger i ett par skor i storlek 22. Jag hoppas att den kommer att ge lite glädje till en pojke som kanske aldrig mera får komma hem. Då har jag iallafall gett honom ett par varma skor och en liten kompis att ta med på färden.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Ny vecka. Måndag morgon. Slängde ett snabbt öga ner i väskan innan jag kilade mot busshållplatsen. Jodå, datorcase och laddare låg där. Hej hopp måndag – let’s rock! 

På väg mot Slussen insåg jag att datorcaset visst var med…fast utan innehåll. Burken själv hade fortfarande sovmorgon på hemmakontoret. 

Vad göra? Vända eller fortsätta? Det blev fortsätta efter en liten överläggning med mig själv och hon-som-ofta-får-lida-för-min-vimsighet. 

En dag på kontoret med bara mobila enheter visade sig funka riktigt bra när allt jag behöver finns i molnet. Å när jag i undantagsfall behövde något som inte de små prylarna klarade av fanns ju världens bästa Agda till hands. Som tack för hjälpen försökte jag sedan oavsiktligt lägga rabarber på hennes nyckel när kontoret skulle lämnas. 

I really AM wonder woman.

Nattljus

Stockholm är vackert. Även i mörker.

Nyttjade en julklapp ikväll, en kurs i nattfotografering. Från att inte kunnat något alls om ISO, slutartid och att måla med ljus – kan jag nu iallafall litegrann.

Någon mästerfotograf blir jag nog aldrig, men det var roligt. Och det ska vara roligt att lära sig saker. 



Södermalm sett från Centralbron. En julkalender.

Kurbits, Carl Larsson och farfar

Är i Borlänge idag och i morgon. Att vi är i Dalarna går inte att missa. Carl Larssons äppelplockande barn i fina kläder hänger på väggen, eller iaf en inramad IKEA-variant av målningen. Jag unnande mig en VM-öl till middagen som hade ett tjusigt kurbitsmotiv på etiketten och på hotellrummet har man gått all in på kurbitsinredning. Till och med kaklet i duschen har kurbitsmotiv. Yeah.

Började tänka på min farfar. Han snidade dalahästar och målade kurbits. Var denna fäbless för dalakonst kom ifrån vet jag inte, han var smålänning sedan 1918, men han var nyfiken på mycket. Trähästar, tavlor, egenbyggda nyckelharpor och dörrar med kurbitsmålningar finns fortfarande lite här och där i släkten och det är jag glad för.

Det slog mig, mitt i denna konstnärliga trip down memory lane, att jag inte vet så mycket om kurbitsmåleri. Läste då detta på Wikipedia. Pumpa, alltså. Där ser man. Då fick jag lära mig något nytt även idag. 😃

Namnet kurbits kommer från latinets cucurbita och tyskans Kürbis, vilket betyder pumpa. I svenskan var kurbits länge namnet för gurkväxter, i synnerhet användes det för just pumpor. I äldre svenska bibelöversättningar avser kurbits översättningen av det hebreiska ordet för vad som idag översätts till ricinbuske. Att stilen kallas kurbits kommer av de pumpliknande dekorationer som ingår i blommönstren samt från anknytningen till bibliska omnämnda växter hos profeten Jona. Namnet kurbits som namn på dekorationerna i dalmåleriet användes för första gången i Ny illustrerad tidning på 1870-talet.[1]

(http://sv.m.wikipedia.org/wiki/Kurbits)

Om tid

Nån sa visst nåt sånt här nån gång:

Tid är det enda man får mera av genom att använda den

Det vete tusan. Jag använder och använder, men inte fabian får jag nån tid för att lägga fötterna i högläge för det.

Eller är jag bara så rastlös att jag blir stressad av att inte fylla tiden med nåt? 

Kanske är det så. 

Tristess, trasig plåt och tacksamhet

Jag har haft en skitdag. Sociala medier är oftast en filtrad dans på rosor, men jag skippar det idag. Måndag den 2 mars 2015 var en skitdag, men en skitdag med fin eftersmak.

På jobbet var det mest ensamt och trist och på väg hem blev jag påkörd av en långtradare. Helt utan omskrivningar var det så det var. Jag jobbade ensam, åt lunch ensam och krockade ensam. 

Som jag minns det: På vägen hem rullar jag förbi byggarbetsplatsen vid Karolinska på Essingeleden. Det är eftermiddagstrafik som ännu inte blivit rusning. En långtradare ligger i filen till vänster om mig. Vit, minns jag. Jag tänker flera gånger att den ligger väldigt nära linjen, men jag har inget utrymme till höger att flytta på mig och på nåt sätt tror man ju alltid att folk har koll. ”Klart han ser mig”. Och det tror jag ända tills han får för sig att byta fil och svänger höger. Rakt in i mig. Pang. 25 ton långtradare som stryker sig mot förarsidan både hörs och känns kan jag berätta om du inte haft oturen att uppleva det själv.

Det gick bra. Föraren visade sig vara en vettig person som tog ansvar för händelsen och skadorna gällde bara plåt….och ett omskakat sinne. Jag blev rädd. Men plåtskador går att laga och skakigheten håller redan på att klinga av. Nu är jag mest tacksam över att det inte blev värre. Och över alla fina meddelanden och samtal jag fått ikväll. 

Somnar tacksam över de fantastiska människor jag har lyckan att ha i mitt liv. Ingen nämnd, men alla oerhört uppskattade. Puss på er.

Det här var inlägg 2/100 i #blogg100.

VM från läktarplats

Det var troligen historiens långsammaste 5-mil. Över Lugnets skidstadion föll blötsnön obönhörligt över åkarna som stångade sig fram genom decimeterdjup snö där spåren försvunnit redan under första varvet. På läktarna hejade ca 50 000 pers fram sina blågula eller rödvitblåa hjältar. Några andra färger syntes också på läktarplats, men de var i minoritet. Stämningen var hög och mina röstresurser fick visa vad de gick för. #hosthost

Förutsättningarna var dock lika för alla och den som hanterade de skruttiga förutsättningarna bäst var han som bara behöver nämnas vid förnamn – eller som speakern sade: ”ni-vet-vem”.

”Ni-vet-vem” passerar min mobil framför vår plats på läktaren när sista varvet påbörjas. Anders Södergren leder här sitt sista mästerskapslopp, men Petter knäckte allt motstånd på sista varvet.

  Det här var det första skidlopp jag såg och även det första inlägget i #blogg100 2015. Tror jag. Om jag inte lovar något kan jag inte misslyckas. Jag lovar bara mig själv att göra ett försök.

Wonder woman

That’s me!
Jag lämnar saker efter mej vart jag går. En sjal i Nordmaling, en Fitbit i Uppsala och ett par handskar i Örebro. För att nämna något. Laddare och adaptrar av många sorter har jag spritt över hela landet. Sharing is caring, liksom. Idag fick min diagnos ett namn som jag gillar skarpt – wonder woman!
IMG_1174
Det var Lena som hittade den hos Minion Fans på Facebook. 😄

Alleskolan rockar loss

Åtvidaberg är samhället där det händer grejor. Jag och mina kollegor Lena och Patrik var på Alleskolan i augusti 2013 och hjälpte dem igång med deras då nya satsning på Google apps och Chromebooks. Vi bodde på idylliska Villan och minns utbildningsdagarna där med glädje.

Vi har sedan dess haft bra kontakt med dem, både i ”köttvärlden” och i den virtuella. Det senare är buslätt eftersom gänget på Alleskolan är riktigt vassa på sociala medier och finns både på Facebook, Instagram och Twitter. Följ dem, vetja!

Nu, ca 14 månader senare, sitter jag på tåget på väg hem från den nätverksträff vi arrangerat tillsammans med skolan. Ca 40 personer från 6 kommuner kom till Åtvidaberg för att se och höra hur de arbetar med entreprenörskap, samarbete, kommunikation och programmering. Och hur de skapat ett prisvinnande skolbibliotek.

Vi blev på ett eminent sätt guidade runt skolan av elever som stolt berättade om sin skola. Bara en sån sak.
I klassrummen såg vi hur Google apps for Education och Google classroom användes av elever och lärare. ”Fantastiskt”, svarade en lärare på frågan om hur det är att jobba i Classroom. Enkelheten, snabbheten och den minimala risken att tappa bort något uppskattades mycket av eleverna. Classroom är kopplat till Driven. Läraren delar ut uppgifter till eleverna. De arbetar med uppgiften och klickar sedan på ”lämna in” när de vill ha lärarens feedback. Denne kommenterar och skickar tillbaka till eleven. Under tiden dokumentet är ”inlämnat” kan inte eleven redigera. Snyggt och helt klockrent för formativ bedömning.

Vi fick också lyssna till Karin och Maria som är bibliotekarier på ett av landets coolaste skolbibliotek. Allébibblan är ett kreativotek, en plats där skapande i alla former möts. Att höra bibliotekarier prata om Makerspace, QR-promenader och hashtags i härlig harmoni med pärlplattor och bokhyllor ger mig lite gåshud. Jag hoppas verkligen att ni får utmärkelsen Årets skolbibliotek nu i veckan.

Till sist, men inte minst, fick vi lära känna den nystartade programmeringsprofilen i år 8. På codeteachers.se bloggar lärare och elever om sitt arbete. För att få eleverna att förstå konceptet programmering använder man Scratch, Sphero, Raspberry-Pi, Brick-Pi och så den urgulliga hjälplärar-Roboten Isak. (Han hittas på Instagram som @isak_asimov, värd att följa!)

Vilka sjumilakliv ni tagit på dessa 14 mån, Allé! Jag är imponerad, inspirerad och glad för att ni på ett så sprudlande sätt delar med er av era landvinningar.
Det jag framförallt slås av är glädjen och stoltheten som verkar finnas hos alla i personalen.

If we want teachers to use technology, we need to stop talking about technology and start talking about teaching and learning”
Les Foltos

Les Foltos sade de orden i en föreläsning jag hade förmånen att få lyssna på i Seattle förra veckan. Jag tror att just det citatet slår an något mycket viktigt att i ett lyckat förändringsarbete. Fokusera på kärnuppdraget, på lärandet, i samklang med verktyget. Då kommer resultaten.

Ett särskilt tack till rektor Hans Grimsell som genom sitt positiva (och uppenbarligen effektiva) förändringsarbete fått hela styrkan att se nya möjligheter till lärande.
Du inspirerar.

Tack för idag, mkt inspirerande! @NordMaria @LindaThor2 @HansGrimsell @N_Zackrisson @NielsenLundin @MariaGullqvist @Codeteachers /Sandra
IMG_0029.JPG