Tristess, trasig plåt och tacksamhet

Jag har haft en skitdag. Sociala medier är oftast en filtrad dans på rosor, men jag skippar det idag. Måndag den 2 mars 2015 var en skitdag, men en skitdag med fin eftersmak.

På jobbet var det mest ensamt och trist och på väg hem blev jag påkörd av en långtradare. Helt utan omskrivningar var det så det var. Jag jobbade ensam, åt lunch ensam och krockade ensam. 

Som jag minns det: På vägen hem rullar jag förbi byggarbetsplatsen vid Karolinska på Essingeleden. Det är eftermiddagstrafik som ännu inte blivit rusning. En långtradare ligger i filen till vänster om mig. Vit, minns jag. Jag tänker flera gånger att den ligger väldigt nära linjen, men jag har inget utrymme till höger att flytta på mig och på nåt sätt tror man ju alltid att folk har koll. ”Klart han ser mig”. Och det tror jag ända tills han får för sig att byta fil och svänger höger. Rakt in i mig. Pang. 25 ton långtradare som stryker sig mot förarsidan både hörs och känns kan jag berätta om du inte haft oturen att uppleva det själv.

Det gick bra. Föraren visade sig vara en vettig person som tog ansvar för händelsen och skadorna gällde bara plåt….och ett omskakat sinne. Jag blev rädd. Men plåtskador går att laga och skakigheten håller redan på att klinga av. Nu är jag mest tacksam över att det inte blev värre. Och över alla fina meddelanden och samtal jag fått ikväll. 

Somnar tacksam över de fantastiska människor jag har lyckan att ha i mitt liv. Ingen nämnd, men alla oerhört uppskattade. Puss på er.

Det här var inlägg 2/100 i #blogg100.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s