Molnen skingras

Har de senaste dagarna haft mera kontakt med vården än jag velat. Det är tufft som nära anhörig. Att inte veta, att inte räcka till. Men idag kom ett positivt besked och det kändes som om solen tittade fram igen.
Jag är glad och tacksam över det engagemang och den kunskap jag sett hos personalen på vårdavdelningarna på SÖS de senaste dagarna. Däremot blir jag rejält omskakad av några andra saker:

Sjukhuset är helt öppet. Jag har varje gång jag gått in, oavsett genom huvudentrén eller akuten, kunnat gå ända in på vilken avdelning jag velat utan att någon enda gång blivit tillfrågad om vem jag är eller vem jag ska träffa. Vore det inte rimligt att man som besökare alltid möts av en reception där man anmäler sig och sitt ärende? För patientsäkerhetens skull. Som det är nu kan jag gå raka vägen in till vem som helst med vad som helst i väskan. Och dessutom plocka med mig ganska mycket på vägen ut om jag skulle vela.

Bemötandet i receptionen på akuten.
När jag kom kunde jag för det första knalla rakt in bland patienterna och ingen frågade vem jag var. Då jag inte hittade det väntrum jag sökte, vände jag tillbaka till repan. I den enda öppna luckan sitter en sjuksköterska och skriver på en dator. Jag ställer mig i luckan och väntar på hennes uppmärksamhet. Efter en stund säger hon, utan att titta upp från tangentbordet:
”- Vad vill du?”
”- Jo, jag undrar var väntrum A ligger men jag kan fråga någon annan…”
Hon tittar lojt upp.
”Du går in här och sedan till höger och…”
Inte ett ”Hej, kan jag hjälpa dig med något?”. Inte ett ”Jag hjälper dig strax, jag ska bara avsluta det här”. Inte ett leende. Ingenting. När man möter sjuka och oroliga människor. Har faktiskt aldrig varit med om ett mera nonchalant bemötande. Jag försöker tro att hon hade en dålig dag.

Akuten. Herregud. Det ligger människor på sängar längs varje ledig vägg. Med alla tänkbara krämpor. Och de har ofta tillbringat ett modigt antal timmar där. (Jag låg själv vid en sådan vägg på SÖS-akuten med njursten en hel dag för några år sedan, det var inte en angenäm upplevelse). Personalen gör sitt bästa, men hinner inte. Väntrummen är fulla av människor som sysselsätter sig med att räkna timmarna sedan de satte sig på de träsoffor(!) som inredningen består av. 10 timmar av väntan och regelbundna blodprov och trycktagningar tog det i lördags innan besked om inläggning kom. Utan förklaring om varför.
”- Du ska läggas in, transport är ordnad till avdelningen”.
”- Men varför ska jag läggas in??”
”- Har du inte fått prata med läkare?”
”- Nej…”
Så får det inte vara. Som patient har man rätt att få veta varför prover tas och varför de visar att man bör läggas in, men när bemanningen inte räcker till faller viktiga uppgifter mellan stolarna. Det är inte personalens fel, men fel är det.

Men som sagt. På vårdavdelningarna var bemötandet medmänskligt och omhändertagande och jag är glad att det finns så mycket kunskap, erfarenhet, vilja och engagemang inom vården. Med bättre förutsättningar har vi en fantastisk sjukvård i Sverige.

Det här var inlägg nr 80 i #blogg100. Skrivet i lättnad.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s