De som tillbringar mycket tid med mig får förr eller senare uppleva det som händer när blodsockret trillar ner i tårna. Det går fort när det händer och det är en mindre charmig sida som framträder. Jag slutar fungera. Det enda jag kan tänka på är MAT och jag framstår nog som en j-igt sur typ.

Idag var det Lenas tur. Eftersom hon känner mig bättre än de flesta kunde hon skratta åt det och transportera mig till lämplig plats för näringsintag. Ja, transportera. I det här tillståndet fokuserar min kropp på ren och skär överlevnad och jag hade gått varsomhelst hon hade pekat…bara det fanns mat där. Det blev en halvslabbig lunch à la varm macka, men den gjorde sitt jobb och humöret och livsgnistan återvände. Som tur är går det över lika fort som det anfaller. 😄

Bild hittad på Pinterest: fayjay.tumblr.com

Det här var det 55:e (jorå!) inlägget i #blogg100. Skrivet med blocksockernivån i balans och på väg ut på springtur i kvällssolen.