Adrenalin, D-vitamin och endorfin

Jag är en utomhusjunkie.

Jag behöver regelbundna injektioner av frisk luft, vatten- och snölek, fria vidder och barrdoft för att må bra.
För att fungera.
Helst i kombination med någon slags rörelse, men att bara sitta på en sten i en skog vid en sjö går också bra.

Idag var en riktig benknäckardag och substanserna i rubriken har spelat huvudroller.
Adrenalinpåslaget som kommer när mjölksyran pumpar i benen då backen är lång och brant och inte lämnar utrymme för söndagsåkning.
D-vitaminfabriken som går för högtryck när solen målar vinterblek hud lite lätt rosa.
Endorfinerna som lattjar runt i kroppen när man som vuxen tillåter sig att leka.
Snölek i slösande sol, det kan inte bli bättre!

Började dagen med att köra 15 km i perfekta spår med skidor som i princip gick av sig själva. Hade vita fjäll i fonden och solen ovanför hjässan under hela rundan. Dalslingan mellan Hamra och Tänndalen var a work of art idag.

20140312-201909.jpg
Efter morgonrundan åkte carvingskidorna på och låren fick jobba ytterligare 5,5h. Idag var underlaget sanslöst bra, jag njöt av varje sväng.
20140312-221003.jpgFitbit var nöjd och glad redan vid 11-kaffet, det välbekanta ”durret” vid handleden kändes när jag släpade systersonen med staven på en transportsträcka. Redan då hade jag avverkat mina 10000 steg, men det hann bli mera. 😃 Systersonen är förresten en irriterande duktig skidåkare vid sina modiga 4,5 år. Beware Jon Olsson, here comes Malte Knutsson!

20140312-221325.jpg
Igår funderade jag på vilken sorts fjällturist jag egentligen är. Jag har alltid propagerat för att man ska ta sig fram långsamt och tyst i fjällen, det gör jag fortfarande. Storheten, stillheten, det oföränderliga framträder bara då man rör sig i takt med naturen. Men igår dundrade jag för första gången fram på ett muskelpaket som för ett himla oväsen och luktar bensin. Vid en stuga vi passerade vinkade jag till två damer på turskidor som stod och vilade. Man hälsar på varandra i fjällen, det bara är så. Oskriven regel. Damerna vinkade inte tillbaka och jag insåg att jag i och med skotern jag satt på var en av ”de andra”. Aj f-n. Tuff insikt.

Fast…
Det är inte antingen eller.
Det är både och.
Jag tänker liksom inte välja.
Jag är inte antingen längd-, carving-, snowboard eller telemarksåkare.
Allt är ju kul.
Jag åker inte antingen turskidor eller skoter på fjället.
Jag väljer båda.
Jag cyklar inte antingen på vägen eller i skogen.
Jag hojar där jag vill.
Jag paddlar inte antingen kajak eller gasar på i motorbåten.
Jag väljer båda, men efter humör.

Jag vill inte välja. Tänker inte.
Jag vill göra allt.
För att jag behöver mina endorfinrus.
För att jag är en utomhusjunkie.

Det här är inlägg 12 i #blogg100

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s