Om eldsjälar, trösklar och att gå mot horisonten

I onsdags var jag och Lenapedagogisk pub i Stockholm, ett tillfälle att träffas och prata skola och skolutveckling till minne av Trevor Dolan. Vi var väl ca 10-15 personer som tagit oss till Queen’s head och diskussionerna pendlade mellan lärares arbetstid, kompetensutveckling, visioner och ledarskap. Lite smått och gott om Life of Brian och paddling hanns också med. 🙂

En av diskussionerna som jag var involverad i gäller ett ämne som jag funderar mycket på:
Varför är så många lärare ointresserade av utvecklingsfrågor?

Jag känner många lärare. Massor faktiskt. Påfallande få av de som har ”vanliga” lärartjänster verkar intresserade av skolutveckling och jag försöker att förstå varför.

Jag tror så här:

1. Det lönar sig inte. Så länge skillnaden mellan att utveckla och att inte utveckla är några hundralappar i månaden är det inte värt ansträngningen. Skolutveckling bedrivs i stor utsträckning på fritiden av de människor som av samhället kallas eldsjälar. Eldar tenderar dock att brinna ut om man inte lägger på mera ved och eldsjälarna letar sig då vidare. Vilket leder mig in på nästa punkt:

2. Arenan saknas.
Lärare som vill diskutera saker som inte får plats på agendan för arbetslagsmötet söker sig ut på nätet. På Twitter, Facebook och andra forum finner de likasinnade och där pågår de djupare diskussionerna hela tiden, inte bara på tisdagar mellan 15.00 – 17.00. Här finner man den skräddarsydda, kontinuerliga fortbildningen som gör att man till sist växer ur kostymen och söker nya vägar för att prova sina idéer.
Det här vet jag av egen erfarenhet. Vi börjar tyvärr bli ganska många som lämnar skolan. Hade det funnits flera möjligheter att utvecklas inom skolans ramar hade nog flera stannat. Kalla det karriärtjänster eller något annat, men det saknas fortfarande möjligheter att växa som lärare.

3. Rektors pedagogiska ledarskap hinns inte med.
Vad man än diskuterar gällande skolutveckling så landar man ofta i att rektors agerande ligger till grund för vad som händer alt. inte händer på skolan. Om rektor är intresserad av utvecklingsfrågor och lever/leder som hen lär, smittar det av sig. På samma sätt gäller naturligtvis det motsatta. Aktualiseras inte frågan av ledningen ses den heller inte som viktig av personalen. Steg 1: Skippa papperskalendern nu, rektor, en gång för alla. Vill du att din skola ska ligga i framkant och stå för en modern utbildning så vilar mycket på dina axlar. Tyvärr sitter du ofta med snöröjning, städavtal och cykelställ som måste bytas ut, jag vet. Du har landets svåraste jobb och jag bara önskar att du kunde få lägga betydligt större del av din tid på att leda och utveckla den pedagogiska verksamheten. Heja dig, du har min odelade beundran. (Fast du måste byta ut din kalender).

4. Skolan är fortfarande en sluten värld för många.
Om man som lärare inte hänger på nätet begränsar sig skolvärlden till den egna skolan och man ser ganska sällan andra verksamheter. Kanske genom någon studiedag då och då, privata kontakter. Och hur ska man kunna utvecklas om man alltför sällan får se goda exempel från andra skolor, kommuner, länder? Genom att öppna skolan och dela med sig av tankar, tips och pedagogiska planeringar ges flera tillfälle att lyfta blicken och spana mot horisonten, får se att det är KUL att jobba med utvecklingsfrågor i nätverk. Öppnas aldrig dörren får man ju heller inte se vad som finns på andra sidan. Att gå på pedagogiska pubar är också ett sätt att vidga sina vyer och bygga ut sitt nätverk. Toppenbra fortbildning.

Det finns såklart flera anledningar än dessa fyra, men eftersom det är lördag förmiddag och jag egentligen är ledig nöjer jag mig med dessa så länge. 🙂 Jag skulle gärna se att det skapades flera utvecklingstjänster, att det syntes i lönekuvertet att man som lärare anträngde sig lite extra och att alla Sveriges rektorer blev digitala föregångare utan lärarförbundets gula läsårskalender under armen.

Från min egen horisont har drivkraften alltid varit tydlig. Hur kan man göra det här på andra, bättre sätt? Vad finns bakom nästa krök?
Det finns bara ett sätta att ta reda på det:

Att med nyfikna steg gå dit och se efter.
Fast jag är ju en sån där eldsjäl, jag. En av de som gick till vägs ände.

Laneway sun star

Photo Credit: `James Wheeler via Compfight cc

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s